rättstående öron. Hit höra Norrländsk spets, som är grå till färgen, Lappländsk spets el. Vallhund, som vanligen är svart, Vit tysk spets, som liknar den Norrländska och till färgen är vit, samt vidare Eskimåhund, Sa-mojedhund m. fl. 2. Drivande jakthundar, till vilka främst höra Stövarna, vilka variera i färg och även för övrigt i utseende (Hamilton-stövare m. fl.). Till denna grupp höra även Taxarna, vilka finnas både i kort-och långhårig form. De kännetecknas av korta ben och lång kropp. Vid jakt användas de framför allt som gryt-hundar mot grävling och räv. 3. Spårhundar för jakt, vilka icke äro drivande. Hit hör bland annat den Engelska blodhunden, som har rynkigt ansikte och hängande öron. 4. H. för jakt på fågelvilt. Hit höra Setter (t. ex. Gordonsetter) och Pointer, vilken senare har kort, slät päls. De tyska Vorstehhundarna, som vanligen äro tecknade i brunt och vitt, liöra även hit. 5. Råtthundar användas framför allt som sällskapshun-dar. Hit hör Foxterriern, som vanligen är vit med bruna tecken. 6. Större sällskapshundar och vakthundar. Till denna grupp räknas S: t Bernhardshunden, vilken finnes både i långhårig och korthårig form. New Foundlandshunden är något mindre, vanligen långhårig och helsvart. Dansk ulmerdogg hör även till denna grupp liksom den tyska Schäferhunden, som vanligen är varg-grå med uppstående öron. Den användes som sanitetshund och polis-liund och framför allt som sällskaps-hund. Dobermannpinschern, som är lättbyggd och livlig, samt den långhåriga Collien och Airdaleterriern höra även hit. Rottweiler är även en omtyckt sällskapshund. Vinthundarna användas i Sverige uteslutande som sällskapshundar. I England hållas de för kapptävlingar. Uteslutande som sällskapshund användes även Bulldog-gen, av vilken finnas flera raser. Pudeln är på grund a-v sin tillgivenhet och klokhet omtyckt som sällskapshund. 7. Knähundar. Till denna grupp hör Mopsen, Dvärgpinschern samt Pekingesisk H. (Pekingeser). Angående de olika H: s utseende se Bil. Hundar. Intresset för H. tillvaratages i Sverige av svenska Kennelklubben, som stiftades 1889 och av vilken finnes ett 30-tal underavdelningar. Hundraårskrigen, benämning på de krig, som med en del avbrott fördes mellan England och Frankrike 1337— 1453. Till en början hade engelsmännen överhand och i freden i Brétigny 1360 erkändes Englands överhöghet över Akvitanien och Calais. Den franske konungen Karl V började äter krig 1369 och fransmännen lyckades återtaga alla engelska besittningar utom Calais. Därefter följde ett långt uppehåll, tills 1415 Henrik V av England började kriget på nytt. Han intog n. Frankrike och erkändes som fransk tronföljare i freden i Troyes 1420. Emellertid vållade tronföljdsfrågan nya stridigheter, i vilka engelsmännen först hade överhanden. I och med Jeanne d’Arcs ingripande 1429— 31 började dock kriget gå lyckligt för Frankrike. 1453 upphörde kriget. England hade då endast kvar Calais. Hundredweight [haend’redoeit], eng., förkortas cwt, centner, motsvarar ungefär 50.8 kg. H. el. centweight delas i 4 quarters å 28 pounds lbs. Hundrova (Bryonia alba och B. dio-ica), klängande örter med små, gula blommor och flikiga blad. Den första arten har svarta bär, den senare röda. H. odlas ibland som prydnadsväxt. Hundsfott el. Hundsvott, föraktlig människa, lymmel; litet säte bakpå en släde. Hundshögen, det högsta av Oviks-fjällen, v. om Storsjön, Jämtland. Höjd 1,372 m. Hundskatt erlägges till kommunen med ett belopp, som bestämmes av kommunalmyndigheten (5—30 kr.). Hundägare är pliktig att under januari månad skriftligen lämna uppgift om skattepliktiga hundar, över dessa skall föras hundskatteregister av vederbörande myndighet. Hundskatteförordningen är av 17 maj 1923. Hundäx^ng (Daktylus glomerata), gräs, som har små ax i ensidigt vända gyttringar. H. odlas ibland som foderväxt och förekommer för övrigt på gräsmarker. Hungerstäppen, beteckning på de ofruktbara stäpptrakterna (Baraba-stäppen och delar av Kirgisstäppen) mellan Altaj och Aralsjön. Hunneberg, se Hälleberg. Hunnebostrand, municipalsamhälle vid västkusten, mellersta Bohuslän. I,550 inv. Fiskläge. Stenhuggerier. Hunn’er, mongoliskt ryttarfolk, bekant för sin barbariska grymhet och råhet. H. anses vara identiska med de s. k. Hiung-nu, vilka lågo i strid med kineserna. Till Europa inträngde H. från de centralasiatiska stäpplan-den. Omkring 375 angrepo H. ala-ner, östgoter och flera andra folk. Detta gav upphov till de stora folkvandringarna. Sin största utsträckning fick H: s välde under Attila*, efter vars död (453) väldet upplöstes. H. trängdes undan mot Svarta havet, där de småningom uppgingo i andra mongolstammar. Hunn’erslaget, namn på slaget vid Katalauniska fälten 451. Jfr Attila,