är i naturen av stor betydelse. Sä är t. ex. bläckets uppsugande i ett läskpapper, fotogenens i en veke H. Härstjärnor (Cronidea), en ordning tagghudingar, vilka ha en bägarlik kropp, försedd med fem gre-niga armar, samt vanligen en ledad stjälk, med vilken de sitta fast på något underlag. Av H. finnas talrika fossila arter. I djuphavet finnas några nu levande arter (liavsliljor m. fl.). Ilåtunaleken, se Birger Magnusson. Häcklefjäll, se Hekla. Häckling, se Lin. Häcklöpning: förekommer å sträckorna 110 m. ocli 400 m. Häckarna, som äro 10 till antalet, lia en höjd av resp. 1.10 m. och 0.90 m. Världsrekordet är i juni 192ö å 110 m. 14.4 sek. och ä 400 m. 53.8 sek. Häftplåster består av en massa, sam-mansatt-av blyplåster och kolofonium, som utbretts pä lärft. Hägerström, A., f. 1868, professor i praktisk filosofi i Uppsala. H. har särskilt behandlat kunskapsteoretiska och moralfilosofiska problem. Häger, se Prunus. Hägg. — 1. Axel Herman H, 1835 —1921, svensk konstnär, främst bekant för sina etsningar med motiv från gotiska byggnader (katedralerna i Cliartres, Reims, Barcelona). — 2. Jacob H., f. 1839, den förres broder, sjöofficer, marinmålare, konteramiral 1S99. H. är skaparen av flottans hemliga farledssystem och blev 1909 föreståndare för statens sjökrigshistoriska samlingar. — 3. Jacob Adolf H, f. 1850, kompositör, pianist. Bland H: s arbeten märkes Nordisk symfoni.-— 4. Gustav H., f. 1867, tonsättare, orgelspelare, 190S lärare vid Musikaliska akademin. Hägrar (Ardeidce), en familj storkfåglar med lång näbb och långa ben. Huvudet är ofta försett med nacktofs. H. leva vid vattendrag av grodor, fiskar o. dyl. Grå H. (Ardea cinerea) är tecknad i blågrått med svart nacktofs, vit hals och svarta vingar. Den häckar i kolonier i s. Sverige. K o h ä g e r (Bubulcus luci-dus) är tecknad i vitt och rostrött. Den finnes i Afrika och lever av insekter, som den fångar från ryggen av större däggdjur (elefanter, bufflar etc). Hägring-ar (luftspeglingar). Då luftlagren närmast jordytan på grund av stark uppvärmning (i ökentrakter) el. stark avkylning (t. ex. vid beröring med kalla vattenytor) få en täthet, som avsevärt skiljer sig från överliggande luftlagers, uppkomma till följd av ljusstrålarnas brytning och åter-kastning vid gränsytan de fenomen, som benämnas hägringar, luftspeglingar, fata morgana. I förra fallet synas högre belägna föremål vid horisonten i en riktning nedåt, himlavalvet kan te sig som en sjöyta i öknen ; i senare fallet synas föremålen upplyftade och även upp- och nedvända (ex. fartyg, öar i havet). Genom små förändringar i gränsytan mellan de båda luftskikten förete bilderna växlingar (ett skogsbryn kan te sig såsom marscherande trupper o. s. v.), vilka för den fantasirike iakttagaren forma sig till fältslag, stormningar av befästa städer o. s. v. Häktning äger rum, om sannolika skäl föreligga, att brott begåtts av viss person, samt det kan befaras, att den misstänkte skall fly från rannsak-ningen el. vidtaga åtgärder, som försvära målets utredning. Särskilda bestämmelser finnas angående den tid, inom vilken häktad skall ställas inför domstol (i regel 8 dagar). Hälla, rem under fotvalvet, som håller ned byxorna. H. användes särskilt av militärer. H. benämnes även bindslen mellan ett framben och ett bakben på betande kreatur. Hälleflinta, förr allmänt bruklig benämning för vissa mer el. mindre me-tamorfoserade porfyrer och deras tuffer; allmänt förekommande bergarter i mellersta Sveriges Bergslag, i Småland och övre Norrland. Hälleflundra, se Helgeflundra. Hällkista; plan, sedd uppifrån. Hälllusta, grav från den senare stenåldern, yngre än dös och gånggrift. H. uppbygges av tunna, på kant resta hällar, vilka omsluta ett rektangulärt rum. Ibland är H. genom en tvärvägg delad i två kamrar. I-I. kan vara nedsänkt i jorden men är ibland täckt av en uppkastad hög. H. förekommer ej nordligare än i Närke. Hällristning, på glatta stenhällar förekommande bilder och tecken, vilka inristats under förhistorisk tid, huvudsakligen bronsåldern. Till de mest bekanta H. höra de skandinaviska, vilka delas I två grupper; den nordskandinaviska H. (i Jämtland och n. Norge) samt den sy dskandinaviska II. (i s. och mellersta Sverige). Den nordliga gruppen kännetecknas av naturalistiska djurbilder, medan den senare gruppen utmärkes av ett mera schematiskt framställningssätt. Man antar, att H. haft ett visst samband med folkets religiösa föreställningar.