i Sverige ocli lever av harar, skogsfågel, liöns o. dyl. Den räknas som vår skadligaste rovfågel. Sparvhöken (A. nisus) är omkring y3 mindre än föregående. Den skiljes från denna genom att innertåns klo ej når fram till mellantåns. Den är vanlig över hela landet och lever särskilt av småfågel. Hökensås, bergsplatå (horst) i Västergötland på Vätterns v. strand. Högsta höjd 360 m. ö. h. HöFderlin, F., 1770—1843, tysk skald. H: s diktning äger starkt romantiska drag, ehuru formen är den klassiska. Förutom dikter har H. skrivit romanen Hyperion samt ett ofullbordat drama, Empedokles. HöFster, ett högblad, som omsluter blomställningen t. ex. hos Aracese. Hönefoss, stad vid ö. Buskeruds fylke, s. Norge. 3,000 inv. Trävaruindustri. Hö’ner, en av asarna i den nordiska gudasagan. H. var Odens följeslagare. Hönsfåglar, en ordning fåglar, som ha de tre framtårna vid basen förbundna med en hud, baktån fästad något högre upp samt trubbiga klor. De ha kort, stark näbb och kupiga, korta vingar. På huvudet finnes en kam, under hakan en slör. En del arter ha andra köttiga flikar på huvudet. Dessa äro störst hos tuppen, som ofta har en skarp tagg, sporren, pä tarserna. Till H. höra fasan- och orr-fåglar, stäpphöns m. fl. Hönsraser. Tamhönsen (Gallus do-mestica) anses härstamma från ban-kivahönsen*, en till fasanfåglar hörande art. I Europa tyckas H. ha förekommit först under bronsåldern. Flera raser finnas, vilka bruka indelas i köttproducerande raser (Brahma, Faverolle), kött- och ägg producerande raser (Ply-moutli-rock, Wyandotte, Rliode Island, Orpington m. fl.), äggprodu-cerande raser (Leghorn, Andalu-sier, Minorca) samt slutligen dvär g-h ö n s (Bantam). De olika rasernas färgteckning varierar i stor utsträckning. Även kammen kan ha olika utseende. Enkelkam är ett enkelt taggigt blad, roskam är en platta med vårtlika upphöjningar, ärtkam består av tre jämnlöpande blad. — Kastrera-de tuppar kallas kapuner, kastrerade hönor poularder. År 1919 räknades i Sverige över 4,800,000 djur, men siffran är föga pålitlig. Hönö-Klåva, municipalsamhälle på en ö i Kattegatt, s. Bohuslän. 750 inv. Fiskläge. Höpken, A. J. v., 1712—89, svensk statsman, en av ledarna för hattpartiet, blev riksråd 1746 och kanslipresident 1752—61, då han på grund av det allmänna missnöjet med hattarnas styrelse avgick. H. var åter medlem av rådet 1773—80. Som vältalare och författare hade II. stor betydelse liksom för odlingens befrämjande, särskilt med avseende på naturvetenskaperna. H. var ledamot av Vetenskapsakademin och Svenska akademin. Hörberg, Per, 1746—1816, målare, var först yrkesmålare men studerade sedan en kort tid vid Stockholms konstakademi. H. utförde förutom etsningar, träsnitt o. dyl. ett flertal al-tarbilder. Hörby, köping vid järnvägen Eslöv —Kristianstad, mellersta Skåne. 1,550 inv. Mekanisk verkstad. Hörlur, mekanisk el. elektromeka-nisk ljudförstärkande apparat. Hörnefors, socken i Västerbottens län, där ryssarna år 1809 besegrade den svenska armén. Hörningsnäs villastad, municipalsamhälle på Södertörn, nö. Södermanland. 300 inv. Hörselorgan. En del insekter, t. ex. vårtbitare, ha organ för uppfattande av ljud. För övrigt förefinnas H. först hos ryggradsdjuren. Hos lägre ryggradsdjur finnes endast en blåsa med sinnesceller, belägen på bakhuvudet intill första gälspringan. Hos högre djur är gälspringan ombildad till en trumhåla, och hörselblåsan är utvecklad till ett fingerlikt, ibland mer el. mindre krökt utskott. Människans H. brukar delas i ytterörat, mellanörat och innerörat. Ytterörat består av öronmusslan och hörselgången, som genom trumhinnan avgränsas från mellanörat, trum-hålan. Detta består av en hålighet, i vilken hörselbenen (hammaren, städet och stigbyglen) finnas. De tre hörselbenen äro förbundna med varandra och sitta dessutom fästade dels i trumhinnan, dels i ovala fönstret, som för in till innerörat. Innerörat mynnar även mot det hinnbeklädda, runda fönstret i mellanörat. Grenom öron-trumpeten el. Eustachiska röret står mellanörat i förbindelse med övre sval-