Isch’ias, en sjukdom, som karakteriseras av smärtor i benets stora nerv (Nervus ischiadicus). Smärtorna insätta vanligen plötsligt. Med stilla-läge, varma omslag och salicylsyre-preparat kan man som regel få sjukdomen att gå tillbaka på en till två månader. I enstaka fall kunna in-sprutningar runt nerven medföra gynnsam effekt. Isdelare, geol., den gränslinje, från vilken de olika rörelseriktningarna i en landis utgå. I Skandinavien låg isdelaren under den sista landisens avsmältningstid öster om de liögsta fjällen och vattendelaren mot Norge, vilket gav upphov till de stora isdämda sjöarna i våra fjälltrakter. Isdämda sjöar, geol., områden, som avspärras genom glaciär- el. landis, så att deras naturliga avloppsvägar avstängas, uppdämmas, till dess vattnet tar sig avlopp över någon isfri passpunkt. Sådana isdämda sjöar, vilkas gamla strandmärken ofta Jydligt kunna ses i dalsidorna, funnos i slutet av istiden i flertalet av våra fjälldalar och nådde i synnerhet i Jämtland stor utsträckning; de hade i många fall sina avlopp över riksgrän-sen till Norge. Dessa ge sig till känna såsom kraftigt nedskurna fåror el. kanjons. Även i norra Småland och Västergötland voro många dalstråk upptagna av isdämda sjöar. Kolossala issjöar funnos också i N. Amerika vid slutet av istiden (t. ex. Agas-siz-sjön). Isefjord, vik av Kattegatt, n. Sjsel-land, Danmark, vilken med sina många armar tränger djupt in i landet. Isére [isär’], 290 km. lång biflod till Rhöne från vänster. Isfaha’n, stad i Persien vid stora vägen mellan Teheran och Sjiraz. Fordom, särskilt i 17: de årh., då staden var Persiens huvudstad och hade betydelse i världshandeln, anses invånareantalet ha varit % milj.; nu 60,000. Isfjorden, fjord på Spetsbergens v. sida. I fjorden utskjuta från landets inre flera betydande glaciärer. I. är tillgänglig för sjöfart ända till halva året och stundom mera. Vid I. finnas betydande stenkolslager, som delvis äro föremål för brytning. Ishavet, se Norra Ishavet och Södra Ishavet. I’sis, syster och gemål till Osiris, Horus’ moder, en fornegyptisk gudinna, vars dyrkan utbredde sig till länderna n. om Medelhavet. Isis [aj’sis], benämning på Themsen i dess övre lopp. Is’jtar, Istar, de gamla babylonier-nas och assyriernas kärleks- och fruktbarhetsgudinna. Hon ansågs även som himlarnas och stjärnornas drott- ning och dyrkades särskilt i Assyrien som krigs- och jaktgudinna. Den syriska Astarte och den grekiska Afrodite erinra om I. Isla’m är den yngsta av de stora religionerna. Den grundades av Muhammed i början av 600-t. e. Kr. Denne konstruerade sitt religionssystem huvudsakligen med hjälp av kristen och judisk religion. Han uppgav t. o. m., att han endast ville återställa den enda religionen i dess rätta form, befria den från förvanskningar av kristna och judar. Allah är den ende guden. I. tar skarpt avstånd från treenighets-läran. Människan är skyldig Allah fullkomlig underkastelse och belönas med en salighet, som utmålas i starkt jordiska färger med ett kraftigt inslag av orientalisk sinnlighet. Allah förlåter alla synder utom otro. Bekän-nare av främmande läror ha intet hopp på uppståndelsens dag, då världsdomen hålles. Som tjänande väsen har Allah ett hov av änglar samt lägre andar, djinner, vilka äro mellanting mellan ängel och människa. Allahs vilja har meddelats genom profeter, bland vilka märkas Abraham, Moses och Jesus. Muhammed är den siste profeten och Koranen den sista av gud inspirerade skriften, vilken gör alla föregående skrifter överflödiga. Allah ingriper ej i världsordningen men har förutbestämt allt såväl gott som ont, vilket endast mekaniskt tilldrager sig efter av honom fastställd plan. Inom den senare I. har utbildat sig en teologi, som bygger på utsagor och praxis, hämtade från Muhammed och hans medhjälpare. Så ha utbildat sig fyra olika teologiska skolor, hanafiter, ma-likiter, sjafiiter, hanbaliter, vilka dock föga skilja sig från varandra. En mångfald olika praktiska regler ha så småningom tillkommit. Böner på bestämda ögonblick, fasta i månaden ramadan, vallfärd till Mecka minst en gång i livet, skyldighet att offra livet för I: s utbredning, förbud att dricka sprit etc. Bland de mera egendomliga buden är att månggifte är tillåtet (intill fyra hustrur). Fredagen är helgdag. Inom I. ha utbildat sig olika sekter, bland vilka märkas sjiiterna, vilka ej erkänna kaliferna utan anse, att Muhammeds måg och dennes avkom-lingar skulle ha ärvt ledningen, vara imamer (religionsledare). Den tolvte imamen skall ha försvunnit för att återkomma som mahdi och föra islam till seger. Ismaliterna tro detsamma om den sjunde imamen. Efter Muhammeds död utbredde sig I. snabbt utefter Afrikas nordkust samt ö. ut bort till Indien och Kina. För närvarande utgör antalet av I: s anhängare omkring 230 milj.