Island, näst Storbritannien Europas största ö, belägen mellan Norra Ishavet och Atlanten, strax s. om polcirkeln. 105,000 kvkm., 95,000 inv. I. är till största delen ett högland. Väldiga jöklar, den största Vatnajökul i sö., vars yta uppgår till ej mindre än nära 9,000 kvkm. Höglandet uppbygges huvudsakligen av vulkaniska bergarter (basalter och deras tuffer). På I. finnas flera ännu verksamma vulkaner, bland dem Hekla i sv., samt heta källor, av vilka Geysir är den mest kända. I. saknar skog. Huvudnäringar äro fåravel, jakt och fiske (”islandssill”). Tack vare Golvströmmen har I. ett tämligen milt klimat. Befolkningen härstammar från inflyttade norrmän. Enda stad Reykjavik, 18,000 inv. Island är en självständig stat, förenad i union med Danmark under samma konung. Vid konungens sida finnas tre ministrar och folkrepresentationen, alltinget. — Historia. Irländska munkar hade på 700-t. bosatt sig på I., dit norrmännen kommo omkring 850. Snart invandrade flera norska stormän och grundade små hövdingadömen (874—• 930, ”landnamnstiden”). 930 grundades en fristat med ”allting” och gemensam lag. Efter långvariga inbördes strider kom I. under Norge i slutet av 1200-t. I egenskap av norskt lydland förenades I. med Danmark 1380. 1550 genomfördes reformationen och 1662 monarkiskt envälde. Enligt freden i Kiel blev I. danskt lydland 1813. 1918 proklamerades I. som suverän stat och fick ny författning 1920. Islandslav (Cetraria islandica) har upprätt, busklikt förgrenad bål, förekommer särskilt i arktiska områden och bergstrakter och växer på marken, ofta täckande vidsträckta ytor, samt finner användning i liögnordiska trakter såsom näringsmedel. Isle-de-France, se Ile-de-France. Ismaskiner, se Kylanordningar. Is’met pasj’a, f. 1883, turkisk statsman och general. 1922 lyckades I. utdriva grekerna ur Mindre Asien, och vid de följande förhandlingarna i Lau-sanne förmådde I. på ett smidigt sätt genomdriva Turkiets krav. Isoba’rer, på väderlekskartor utlagda linjer, som gå genom orter med lika lufttryck. I. bilda omkring utpräglade lufttrycksminima (jfr lufttryck) slutna kurvsystem, som under sned vinkel skäras av de snett in mot centra blåsande vindarna. Ju större tryckskillnaden är mellan ett sådant systems (barometerminimums el. ovä-derscentrums) yttre och dess centrum, d. v. s. ju tätare isobarerna ligga, desto starkare äro i allmänhet vindarna och desto starkare ovädret. Kring lufttrycksmaxima (anticykloner) ligga I. vanligen mera skilda och vindarna äro där svagare. Isoba’ser, geol., beteckning för kurvor, som sammanbinda orter, vilka genomgått lika stor höjning genom nivåförändringar. I. ha mycket kommit till användning för att åskådliggöra norra Europas nivåförändringar, särskilt Sveriges höjning sedan den sista landisens avsmältning. Jfr Nivåförändringar och Isostasi. Isocyk’liska föreningar, aromatiska* föreningar. 1’soföreningar, organiska föreningar, som innehålla minst en kolatom, som binder mer än två andra kolatomer. övriga föreningar kallas normala. Isogo’n, linje, som på en karta sammanbinder orter, som hava samma deklination el. missvisning. Isokli’n, linje, som på en karta sammanbinder orter, som hava samma inklination. Isokromaliska plåtar, fotografiska plåtar, som genom behandling med erytrosin gjorts känsliga för gulgrönt och gult ljus. Isokro'na kallas två svängningar, vilka lia samma svängningstid. Isolation, avskiljande. Isolationsämnen, se Elektriska isola-tionsämnen. Isola’tor, anordning, vid vilken en elektrisk ledning fästes och som för* hindrar, att ledningen kommer i ledande förbindelse med andra ledningar el. med jorden. I. tillverkas i allmänhet av porslin. Isole’ra. Värmeisolerande äro ämnen el. anordningar, som förhindra, att värme sprider sig från en kropp till en annan. Värmeisolerande anordningar krävas såväl för att bevara den höga temperaturen hos en uppvärmd kropp som för att bevara en kropp kall, som avkylts. Elektriskt isolerande äro ämnen, som icke leda