folkade områden i Österrike, vilka vid freden övergingo i Italiens ägo. Italien, sydeuropeiskt konungarike, omfattande Apenninska halvön. 313,000 kvkm., 39 milj. inv. Gränsar i nv. till Frankrike, i n. till Schweiz och Österrike, i nö. till Jugoslavien, i ö. till Adriatiska havet, i s. till Joniska havet, i v. till Tyrrenska sjön och Li-guriska havet. Till I. höra de stora öarna Sardinien i v. och Sicilien i s., skilda från fastlandet genom respektive Tyrrenska sjön och Messinasun-det, några småöar, Elba, Ischia och Capri m. fl. utanför v. kusten samt en del av Dalmatiska öarna, belägna i ö. delen av Adriatiska havet. Härtill komma en mängd kolonier (se nedan). Mot gränsen i n. utbreda sig Alperna, vilka hastigt slutta ned mot Poslätten. S. om denna stryka Apenninerna, till största del bestående av tertiära kalk-stenslager. De sammanhänga i nv. med Västalperna och genomlöpa hela halvön. Deras högsta punkt, Gran Sasso d’Italia, ungefär mitt på halvön, når nära 3,000 m. ö. h. Ännu verksamma vulkaner äro Vesuvius på v. kustens s. del och Stromboli, en ö, n. om Sicilien. På Sicilien, vilket till största delen upptages av ett högland, märkes Etna, en vulkan av ansenlig höjd (3,300 m. ö. h.). På Apenninska halvöns v. kust märkas ett antal smärre slätter: Arnodalen, Toscanska Maremmerna, Campagna romana, Cam-pagna felice, i sö. Apuliska slätten. I: s största flod är Po, vilken kommer från Västalperna, avvattnar en mängd sjöar vid Alpernas fot (Lago Maggio-re, Lago di Como, Lago di Garda m. fl.) och utfaller med ett stort delta i Adriatiska havet. En annan viktig flod är Adige, vilken utmynnar strax n. om Po. — På Poslätten härskar ett utpräglat fastlandsklimat med kalla vintrar och varma somrar. I de övriga delarna av I. är klimatet tämligen blitt. Nederbörden är riklig. — Huvudnäring är jordbruk med boskapsskötsel, särskilt på Poslätten och i de vulkaniska trakterna. Av sädesslagen odlas mest vete, majs och ris. På Sicilien odlas sydfrukter. I fråga om vinodling intager I. näst Frankrike den främsta platsen bland jordens länder. Boskapsskötsel, skogsbruk och bergsbruk äro föga betydande näringsgrenar. Industrin är numera en ej oviktig näring, trots att stenkol måste importeras (silke-, bomulls- och metallindustri). Livlig handel, gynnad av det utmärkta läget. Bland jordens länders handelsflottor är I:s till storleken den sjätte. Sjöfarten är livlig. Handelsomsättningen uppgick år 1922 till 15,800 milj. lire export och 9,300 milj. lire import. 1 lire = 100 cen-tesimi = nominellt 0.72 kr. (år 1926 = 0.15 kr.). — Befolkningen består utom av italienare till omkring % milj. av tyskär och slaver, vilka äro bosatta i de genom världskriget erövrade områdena Sydtyrolen och Istrien i nö. Religionen är romersk-katolsk. Folkbildningen står lågt. I. är en konstitutionell monarki. Den verkställande makten tillkommer konungen, som vid sin sida har 13 ansvariga ministrar, den lagstiftande tillkommer en riksdag med två kamrar, senaten, med av konungen på livstid utsedda medlemmar, för närvarande 402, och deputeradekammaren med 535, på 5 år valda medlemmar. Rösträtt tillkommer män och kvinnor, fyllda 21 år. Det parti, som vid val erhåller de flesta rösterna, dock minst %, erhåller % av deputeradekammarens mandat. Viktigaste städer äro huvudstaden Rom, 690,000 inv., Neapel, 780,000 inv., Milano, 720,000 inv., Turin, Palermo, Genua, Catania och Florens. Italiens biländer äro Tripolis på Afrikas n. kust, Eritrea utmed Röda havet, en del av den i v. Afrika belägna Soma-lihalvön samt ön Ro dos utanför Mindre Asiens sv. kust. — Historia. I. under f ö r r o-mersk tid (till omkring 200 f. Kr.). Under bronsåldern inträngde i I. ett indoeuropeiskt folk, sannolikt italiker, vilka dock under början av järnåldern drevos söderut av umbrerna. Dessa undanträngdes i sin tur från n. I. av etruskerna på 700-t. Omkring 400 invandrade galliska erövrarstammar. I s. I. funnos grekiska nybyggare, och på Sicilien och Sardinien hade feni-cierna grundat handelsfaktorier. Till de förnämsta italiska stammarna hörde latinare, samniter, volsker, sabiner och umbrer m. fl. Mäktigare än alla de övriga blev emellertid den latinska stadsstaten Rom, som så småningom underlade sig de övriga stammarna. Därmed vidtog den romerska tiden (omkring 200 f. Kr.—476 e. Kr). Under denna period utfördes ett omfattande enhetsverk vad språk och kultur beträffar (se Romerska riket). Vid det romerska väldets delning 395 lades 1. under det Västromerska riket. — Medeltiden (476—omkring 1400). 493 intogo östgoterna I., som dock införlivades med östromerska riket omkring 550. I .mitten av 700-t. inträngde en germansk erövrarstam, longobarderna, vars välde sedan intogs av frankerna. Dessa erövrade flera områden i mellersta I., som påven erhöll som gåva (Kyrkostaten). 800 kröntes Karl den store i Rom till romersk kejsare. I s. I. härskade en tid araberna men undanträngdes omkring 1060 av normanderna. Efter frankiska rikets delning 843 lydde I. under olika riken och kom 879 under