o. dyl. J. kallas också stundom g a-g a t. Jeton el. Jetong [sjötäng*], rund el. fyrkantig spelmark; belöningspenning. Jeunesse dorée [sjöness’ dåre’], fr., beteckning på den yngre manliga, njutningslystna och slösaktiga ungdomen i en stad. Uttrycket uppstod under franska revolutionen. Jid’disch, se Judetyska. Jig, eng., en dans. Se Gigue. Jigg, se Gigg. Jingoism, eng., starkt betonad chauvinism*, särskilt engelsk och amerikansk. Av J. färgade tidningar benämnas jingopress (jfr Gula pressen). Uttrycket uppkom på 1870-t. ur en varietévisa. JinrPkisha el. Jinri’ksha, kin., ”man-nakraftsvagn”, i Japan och Kina bruklig tvåhjulig vagn, som drages av en man el. två och har plats för högst två personer. Jiu-jifsu, japansk brottningsmetod, sedan 1908 även övad i Sverige. Jivons [djivns], V. S., 1835—82, engelsk nationalekonom, en av grundläg-garna av den s. k. värdeläran. J. K., justitiekanslern, är konungens högste ombudsman och åklagare. Det åligger J. att själv el. genom underlydande fiskaler vara kronans ombud i rättegångar samt att beivra fel, som av domare el. ämbetsmän blivit begångna. J. O., riksdagens justitieombudsman, väljes årligen av riksdagen genom elektorer. Det åligger J. O. att ha tillsyn över lagarnas efterlevnad av domare, ämbetsmän och tjänstemän och att anhängiggöra talan mot dem, som begått olaglighet el. visat oförstånd i sin tjänsteutövning. Jo’achim, J., 1831—1907, ungersk violinist av judisk börd (”violinkungen”), verkade som konsertmästare och dirigent samt komponerade bland annat tre konserter för violin. Jo’achimstal, gammal gruvstad i Böhmen i Erzgebirge, numera bekant mest för sina radiummineral (uran-pechblende) och sitt som liälsovatten värderade radioaktiva vatten samt ett vetenskapligt radiumlaboratorium. 8,000 inv. Job, hjälten i J :s bok i Gamla testamentet, en mycket from man, som genomgick mycket svåra prövningar, ständigt förtröstande på Herren. För detta belönades han rikligen. Jobspost, tråkig underrättelse, olycksbud. Jockcy [shåckej’], ridknekt, kapp-löpningsryttare. Jockmock, se Jokkmokk. Jod [jådd], grundämne, tillhörande de s. k. saitbildarna*. Kem. tecken J. Atomvikt 126.9. Atomvärde 1, 3, 5 el. 7. J. bildar svartgrå, tavelfor- miga kristaller, smältpunkt 114°, kokpunkt 184°, spec. vikt 4.9. Vid upphettning ger J. violetta ångor, som vid avkylning direkt förtätas till kristaller. Fri J. färgar stärkelse blå, varigenom såväl fri J. som stärkelse lätt kunna påvisas. J. förenar sig med väte till J.-vätesyra [HJ], vars salter kallas jodider. J. förekommer i form av J.-syrans [HJO3] salter, jodat, i havsvattnet. J. upptages av vissa havsväxter och framställdes förr ur deras aska. Numera erhålles J. vid rening av chilesalpeter. Joda’t, jodsyrans salter. Jodd’la, ett särskilt av alpbor i Ty-rolen använt sångsätt utan ord och med egendomliga övergångar mellan bröstton och falsett. Jodlipur [djåddpo’ö], Främre Indien, den största av Rajputstaterna. 100,000 kvkm., 2 milj. inv. Huvudstad av samma namn. Jodi’d, jodvätesyrans salter. Jodkalium, kem. formel KJ, användes inom medicinen. Jodoform’, en organisk förening, innehållande jod (kem. formel CIIJ3). J. användes särskilt förr inom medicinen vid sårbehandling. Den har en genomträngande lukt, varför den nu ersatts av andra medel. Jodsprifc, jodtinktur, 5-%: ig spritlösning av jod, som i stor utsträckning användes för att befria huden från bakterier före operationer. Jodtal. Fetter, som innehålla omättade syror, upptaga jod. Deras förmåga att upptaga jod är alltså ett mått på deras halt av dylika syror. J. är det antal viktsprocent jod, som ett fett upptager. Jodtinktur, se Jodsprit. Joe’nsuu, stad i n. Karelen, ö. Finland. 5,000 inv. Export av trävaror och smör. Joffre [jåffr], J., f. 1852, deltog som löjtnant i fransk-tyska kriget 1870—71. Han utmärkte sig 1894 i Afrika (intog Timbuktu). 1911 blev J. generalstabs-chef, och vid krigsutbrottet 1914 var han de franska arméernas högste befälhavare. Tyskarnas hejdande vid Marne anses vara J :s förtjänst. Senare motgångar minskade emellertid J :s anseende, varför han avgick 1916. Johan utan land, 1167—1216, yngste son till Henrik II, konung av England 1199—1216. J. förlorade sina besittningar i Frankrike och invecklades därefter i en strid med påven Inno-centius III, som slutade med att J. måste erkänna denne som sin länsherre. Efter en strid med de engelska baronerna måste J. stadfästa frihets-brevet Magna Cliarta (1215), vilket inskränkte hans makt i England. Johan, konungar av Polen. — 1. J. II Kasimir, 1609—72, son till Sigismund