III av Yasaätten, 1648 vald till konung av Polen efter sin broder Vladislav. Han hade att utkämpa svåra strider med de egenmäktiga stormännen. J. måste för en kort tid fly från landet år 1655, då Karl X Gustav av Sverige gjorde gemensam sak med Polens fiender. I freden i Oliva 1660 tvangs J. att avsäga sig sina rättigheter till den svenska kronan och måste slutligen 1668 abdikera. — 2. J. III Sobi-eski, 1629—96, polsk storman, som 1674 valdes till konung. J. var framstående både som statsman och härförare. Yid Wiens belägring av turkarna 1683 räddade han staden genom ett framgångsrikt anfall på den turkiska hären, som drevs på flykten. Johan, portugisiska konungar. Bland dem märkes J. VI, 1767—1826, skötte regeringen från 1792, konung 1816. Under Napoleonskrigen ställde sig J. på Englands sida, varför han måste fly från Portugal 1807. 1821 återvände han och tillträdde regeringen efter att hava erkänt 1812 års spanska författning som gällande även i Portugal. Johan, kurfurstar av Sachsen. — 1. J. den ståndaktige, 1468—1532, tillhörde den ernestinska linjen, kurfurste 1525, en av reformationens varmaste anhängare, jämte Filip av Hessen grundare av Schmalkaldiska förbundet. — 2. J. Fredrik den ädelmodige, 1503—54, son till den förre, som han efterträdde 1532. J. stödde ivrigt reformationen liksom fadern. Under schmalkaldiska kriget tillfångatogs han av kejsaren vid Miihlberg 1547 och måste avstå sitt kurfurstendöme till hertig Moritz av Sachsen. J. frigavs 1552. — 3. J. Georg I, 1585—1656, tillhörde den albertinska linjen, kurfurste 1611. Han slöt sig under 30-åriga krigets första skede till katolikerna men ingick 1631 ett förbund med Gustav II Adolf. I slaget vid Breitenfeld s. å. deltog han med ringa utmärkelse och efter svenske konungens död påbörjade han underhandlingar med kejsaren, vilka ledde till separatfred med denne 1635, då han förband sig att understödja svenskarnas och fransmännens utdrivande ur Tyskland. 1645 tvingade svenskarna honom emellertid att ingå stillestånd med dem. — 4. J. Georg II, 1613—80, den förres sön, kurfurste 1656, höll ett lysande hov i Dresden. På stadens försköning offrade han oerhörda summor. J. grundade den första stadigvarande teatern i Tyskland. Johan III, 1537—92, konung av Sverige, son till Gustav I, ärftlig hertig av Finland 1556. J. råkade snart i tvist med sin broder, konung Erik XIV, och inlät sig i stämplingar mot honom, i det han slöt förbund med sin svåger, konungen av Polen, vilken var Eriks fiende. J. hölls fängslad av Erik 1563—67. Sedan han frigivits ingick han ett förbund med sin yngre broder, hertig Karl. Stockholm intogs och Erik tillfångatogs. På en riksdag 1569 avsattes Erik och J. förklarades för konung. Som regent var J. föga betydande. Inom kyrkan sökte han införa reformer i katolsk anda. Vid J :s död var riket splittrat i flera stridande partier. J. visade stort intresse för konst, särskilt arkitektur. Johan av Leiden, egentligen Jan Beu-kelszoon, 1509—36, nederländsk veder-döpare, förskaffade sig stort inflytande i Mlinster, där han slutligen lyckades göra sig till oinskränkt herre och utövade ett verkligt skräckvälde. 1535 stormades staden emellertid av riks-trupperna och J. fängslades och avrättades. Jfr Anabaptister. Johan av Ne’pomuk, Böhmens skyddshelgon, om vilken legenden förtäljer, att han 1383 kastades i floden Moldau, då han vägrade omtala för konung Wenzel IV, vad dennes gemål biktat för honom. J. blev förklarad för helgon 1729. Johan Kasimir. — 1. J., pfalzgreve vid Rhen, 1589—1652, stamfader för ätten Pfalz-Zweibriieken i Sverige. J. ärvde furstendömet Kleeburg men slog sig under 30-åriga kriget ned i Sverige. 1651 upphöjdes J. till hertig av Stegeborg samtidigt som sonen Karl Gustav blev svensk tronföljare. — 2. Se Johan, polska konungar. Johan Zapolya, omkring 1487—1540 furste av Siebenbiirgen 1511, valdes efter Ludvig II :s död till Ungerns konung 1526 och utkämpade en långvarig strid med Ferdinand av Österrike, som valts till ungersk konung av ett mot J. fientligt parti. Johannelund, se Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Johannes. — 1. J. döparen, väckelsepredikant, som uppträdde i Palestina före Jesus och manade till bot oeh bättring. Han blev sedermera avrättad av Herodes. Midsommardagen är av gammalt helgad åt J. — 2. J., Sebe-deus’ son, broder till Jakob, en avr Jesu första lärjungar. Numera anses som tämligen fastslaget, att J:s evangelium ej författats av J. Johannes, namn på flera påvar, bkind vilka märkes J. XXII, 1244—1334, påve 1316. J. tjänade helt franska politiska intressen och var för övrigt känd som utmärkt finansman. Särskilt genom avlatshandel ökade han avsevärt påvestolens inkomster. Johannes församling:, omfattande en del av Östermalm i Stockholm. 24,250 inv. Johannesburg: [djåhoen’nisbög], gruvstad belägen i s. Transvaal, brittiska sydafrika. 290,000 inv. Belägen vid