Jungncr, W., 1869—1924, svensk ingenjör, uppfinnare av bland annat en efter lionom uppkallad ackumulator. Jungstedt, Matilda, 18G4—1923, operasångerska, hade åren 1892—1906 och 1908—10 engagement vid Kungl. operan i Stockholm, företog konsertresor och uppträdde även som operettsångerska. J. gästspelade i de nordiska länderna samt Tyskland och var på sin tid Sveriges förnämsta sångerska. Ett av hennes bästa partier var Carmen. Ju’nior, lat., den yngre, tillägges, särskilt inom affärsvärlden, en persons namn för att denne ej skall förblandas med någon äldre med samma namn, vanligen fader el. annan släkting. — I de svenska universitetens nationsföreningar namn på studerande av andra åldersklassen. Juni’perus, växtsläkte, tillhörande familjen Conifene, som har syl- el. fjällika barr och köttiga kottefjäll, vilka vid mognaden sammansmälta till en bärkotte. Hit hör E n*. I Sverige odlas ibland Sävenbom (J. Sabina), en giftig buske. Virginsk ceder (J. virginiana) finnes i Nord-Amerika. Handelns cederträ erhålles huvudsakligen från denna art. Träet användes särskilt till blyertspennor. Juniupproret, gatuupplopp i Paris 23—26 juni 1848. Junk el. djonk, två el. tremastat, flatbottnat kinesiskt segelfartyg med segel av flätade mattor. Jun’ker, ”ung herre”, fordom benämning på ung adelsman, användes numera oftast i nedsättande bemärkelse. — Junkerpartiet el. Junkrarna kallades i Sverige en grupp konservativa yngre adelsmän på 1850-t., vilkas ledare var H. Hamilton. De anslöto sig särskilt till kronprins Karl. — Efter 1848 års revolution i Tyskland bildades ett junkerparti av jordägande adelsmän, vilka utmärktes av reaktionära tendenser. Fredrik Vilhelm IV behärskades delvis av junkerpartiet. Motsvarande politiska tankeriktningar betecknas än i dag med J., ehuru ett organiserat parti med detta namn ej finnes. Junkers [jo’n-], H., f. 1859, tysk in-dustriidkare och konstruktör av flygplan. Ju'no, i den äldre romerska gudasagan äktenskapets och moderskapets gudinna, till vars ära en fest, matro-na’lia, hölls varje år i mars. Genom inflytande från grekernas gudalära kom J. att betraktas som himladrottningen, maka till Jupiter, och blev sålunda den romerska motsvarigheten till Hera. Juno’nisk, ståtlig (om kvinnor). Jun’ta, sp., församling, kommitté, särskilt benämning på politiska föreningar i Spanien. — Juntan var namn på en politisk-litterär sammanslutning i Uppsala på 1790-t. Medelpunkten i föreningen var 13. Höijer. Ju’piter, vårt solsystems största planet, den femte av de stora planeterna räknade från solen. J :s avstånd från solen är omkring 5 ggr jordens, planetens diameter är 11 ggr så stor som jordens, volymen 1,300 ggr jordens, men på grund av mindre täthet är massan blott 320 ggr större än jordens el. Viooo av solens. Näst Solen, Månen och Venus är J. den ljusstarkaste liimlalvroppen, när den står i opposition. Från Mars, som ibland kan uppnå likartad ljusstyrka, skiljes den genom sitt vita sken. Redan i en tämligen liten kikare framträder J. som en skiva, på vilken man kan urskilja mörkare zoner, vilka vid större förstoringar visa sig vara molnstrimmor. J. roterar mycket hastigt; den vrider sig runt sin axel på omkring 10 timmar. Den synes ljusare i mitten och mörkare och otydligare mot randen, vilket beror på att den har en tät atmosfär. J. är betydligt mera avplattad än jorden, den elliptiska formen kan urskiljas i kikaren. På grund av J :s ringa specifika vikt (1.4 mot jordens 5.6) och det förhållandet, att dess ekvatorområden synas rotera något snabbare än polområdena, är det troligt, att planeten består av gasformiga, starkt komprimerade ämnen. J. liar 4, av Galilei upptäckta månar, vilka synas i en god vanlig kikare. De äro något större än jordens måne. På senare tid ha ytterligare 5 J.-må-nar upptäckts. Ju’piter el. Juppiter, i den romerska gudasagan den förnämste guden, ”himlafadern”, motsvarande grekernas Zeus. Främst är J. blixtens, åskans och regnets gud, men han är även segerns, statslivets, ordningens och trohetens beskyddare. J. dyrkades jämte sin gemål Juno på Capito-lium i Rom. Ju’ra, bergskedja, sträckande sig från Rhöne, sv. om Genévesjön, i en båge åt nö. till övre loppet av Main. Jurabergen indelas i Fransk-schweiziska J. inom Frankrike och Schweiz med en längd av 360 km. samt Schwa-biska J., och Frankiska J., sammanfattade under namnet Tyska J., sträckande sig från Rhen till övre Main, med en längd av 425 km. J. tillhör den tertiära veckregionen och består dels (franska och schweiziska J.) av ett system jämnlöpande bergskedje-veck, dels (frankiska J.*) har den en mera platåar ta d byggnad (Platten-jura). Högsta punkt 1,720 m. Ju’ra, lat., plur. av jus*. Ju’raperioden, geol., den mellersta av den mesozoiska tidsålderns perioder (se Geol. perioder). J:s avlagringar