terling översatta Ode till en grekisk urna. Keb’nekajse, Sveriges högsta fjäll, 2,135 m. ö. h. Kedi’v el. khediv, frän den turkiska tiden härstammande titel på härskaren i Egypten. Siste K. avsattes 1914. Keene [kin], C., 1823—91, engelsk skämttecknare, på sin tid en av Punchs förnämsta medarbetare. Keewatin [ki’oåtin], förr distrikt i Brittiska Nordamerika, omfattande ett område v. och sv. om Hudsonviken. 1,210,000 kvkm., 9,800 inv., huvudsakligen indianer och eskimåer. K. är nu delat mellan provinserna Ontario och Manitoba. Tillhörde förr huvudsakligen Hudson Bay-kompaniet, som där bedrev jakt och fiske. Kefalle’nia el. Kefalonia, den största av de Jonislta öarna, Grekland. 763 kvkm., 65,000 inv. Odling av vin och sydfrukter. Ke’fir, komjölk, som genom inverkan av ett enzym bringats att undergå mjölksyrejäsning. K. innehåller även 1 å 2 % alkohol. Keith [ki’th], J., 1696—1758, skotsk krigare, gick i rysk tjänst och deltog i kriget mot Sverige 1741—43. K. var en tid högste styresman i det av ryssarna besatta Finland. 1747 trädde han i Fredrik den stores tjänst. Kejsare, titel på monarker i vissa större stater. K. kommer av det romerska familjenamnet Cassar, som tillsammans med imperator är ursprunget till olika språks form för denna titel. Titeln K. har förutom i det Romerska riket förekommit i det Väst- och östromerska riket, i det Tysk-romerska riket samt i Ryssland, vars härskare 1547 antog titeln tsar. Av senare kejsarriken märkas Frankrike under Napoleon X och III, Tyska riket (1871—1918), Österrike (till 1918), Brasilien (1822—89), Mexico (1863—67), Indien (sedan 1877). K. var förut den kinesiska bärskartiteln och är även Japans och Abessiniens. Kejsargrönt, schweinfurtergrönt, en på grund av sin arsenikhalt giftig målarfärg, bestående av koppararsenit och kopparacetat. _ . Kejsarkanalen, kanal i ö. Kma. Förbinder Hoangho och Jangtsekiang. 1,100 km. lång, världens största kanal. Fullbordades på 1200-t. Kejsarkrona benämnas arter av Fri-tillaria och Lilium, tillhörande familjen Liliacese. Kejsarsnitt, operation, som företages, då förlossning ej kan ske pä normal väg. Buken och livmodern öppnas ovanför bäckenringen. Kcksholm (Käkisalmi), stad vid La-doga, Karelen, sö. Finland. 2,400 inv. K. har förr varit ett fäste, som spelat en viktig roll i Sveriges historia. K. erövrades av svenskarna första gången år 1293. Kekule von St ra (i onit/. [ke’kole fånn sjtra’-], F. A., 1829—96, tysk kemist, som lämnat betydelsefulla bidrag till klarläggande av frågan om de organiska föreningarnas struktur. Ke’ler, Bela, 1820—82, ungersk kompositör, som skrivit populära danser, uvertyrer o. dyl. Använde namnformen Keler-Bela. Ke’Iim, orientalisk vävnad, påminnande om rödlakan. På gränsen mellan färgytorna finnas dock i varpriktningen öppna springor. Kell’er, Gottfried, 1819—90, schweizisk författare, en av de förnämsta representanterna för modern tysk litteratur. K: s arbeten kännetecknas av en utomordentlig människoskildring och en personlig och fyllig, ofta humoristisk stil. Förutom självbiografin Gröne Henrik må nämnas folklivsskildringen Folket i Scldwyla. Kcircrmann, B., f. 1879, tysk författare, känd för den äventyrliga in-genjörsromanen Tunneln. Kellgren, Johan Henrik, 1751—95, författare, den gustavianska litteraturens främste man. Av Gustav III utnämnd till kungl. bibliotekarie 1780 och till kungl. handsekreterare 1785, Svenska akademins förste direktör. K. var i sitt författarskap, som förenade stor formell elegans med tankeskärpa och kvickhet, tidens bästa tolk för upplysningsfilosofin, givande uttryck åt en materialistisk, något sensualis-tiskt färgad åskådning (Sinnenas förening, Mina löjen, Våra villor). Som medarbetare i Stock-holms-Posten förde han en bekant polemik med Thorild oeh lät även i vers sin kvickhet gå ut över de allt starkare framträdande samtida mystiska strömningarna (Dumboms leverne, Ljusets fiender). Under sina senare år kom han under starkt inflytande av Milton och visade i sin produktion prov på en vidare och mera fördjupad livsuppfattning (Den nya skapelsen). K:s inflytande på den samtida litteraturen var oerhört. Som litterär bedömare kan han sägas ha intagit en nästan diktatorisk ställning. Kel’ter, ett förhistoriskt folkslag, som tillhörde den nordiska rasen. De äldsta uppgifter man känner tyda på att Iv. före år 1000 f. Kr. bott i mellersta Tyskland. Möjligen ha K. utgjorts av stammar, som utvandrat från den nordiska rasens mera nordligt belägna urhem (s. Skandinavien, n. Tyskland). Den keltiska utvandringen skulle i så fall ha försiggått tidigare än den germanska. K. tyckas ha varit blonda, ljusögda och storväxta och ha