således haft ungefär samma rasbeskaffenhet som germanerna. Naturligtvis blevo de under sina vandringar mer eller mindre uppblandade med mörkare folkslag. I språkligt avseende (jfr Keltiska språk) liksom i kulturellt företedde de en mot germanerna avvikande karaktär. De anses ha varit bärare av Hallstatt- och La-Téne-kul-turerna (jfr Järnåldern) K. organiserade aldrig några egentliga stater. De voro uppdelade på mindre stammar. Det skotska klanväsendet kan möjligen anses bottna i K :s släkt- och stamsamhällen. Från mellersta Tyskland utbredde sig K. åt v. till Frankrike, England och Spanien. I England anses cor-nerna i Cornwall och kymrerna i Wales samt irerna på Irland ha keltiskt ursprung. De skotska gaelerna voro K., som utvandrat från Irland. Manx-männen på ön Man samt bretonerna_ i Bretagne räknas även till K. De K., som inträngde i Italien, kallades av romarna galler. V. ut nådde K. Balkanhalvön och Mindre Asien, där de slogo sig ned i Galatien. De kallades av grekerna galater. K. hade sin största utbredning omkr. år 200 f. Kr. De underkuvades sedermera av de s. ifrån framträngande romarna och av de från n. kommande germanerna. Kertiska språk höra till den andra stora huvudgruppen av de indoeuro-peiska språken, vilken benämnes cen-tum-språk. K. kunna indelas i två grupper: de ö keltisk a och de kontinental keltisk a. Till de förra höra 1) britanniska, som en gång talades i hela England och innefattar kymriska (i Wales), korniska (i Cornwall, utdött omkring 1800) och bretonska (fordom talat av de britter, som omkring 400 utvandrade till n. Frankrike, numera endast i v. Bretagne) samt 2) gaeliska, innefattande i riska (på Irland), högskotska (i nv. Skottland och på Hebriderna) och manx (på ön Man). Av de kontinentalkeltiska, vilka sedan länge äro utdöda, var galliskan det viktigaste. Kel’vin, se Thomson, W. Kem, hamnstad i n. Ryssland vid Vita havet och Murmanbanan. Ke’mal pasj’a, Mustafa, f. 1880, turkisk fältherre och statsman, tjänstgjorde under världskriget som arméchef i Armenien (1916) och i Palestina (1918). S. å. blev han vid vapenstilleståndet överbefälhavare i Syrien. K. skapade en kraftig turkisk organisation i Mindre Asien och undanträngde grekerna från anatoliska kusten. Lausanne-freden 1923, vilken medförde ökade fördelar för Turkiet, var till stor del K: s verk. S. å. blev K. den nya turkiska republikens förste president. Kc’mi, stad nära Kemi älvs mynning i Bottniska viken, Österbotten, Finland. 2,500 inv. I stadens närhet stora sågverk. Export av trävaror. Kemi’, vetenskapen om hur materien är sammansatt, av vilka enkla ämnen, grundämnen, den är uppbyggd, huru dessa förena sig med varandra och huru de kunna åtskiljas. Allmän kemi behandlar de allmänna kemiska naturlagarna, speciell kemi de skilda grundämnenas el. deras föreningars egenskaper. S y n-tetisk kemi behandlar kemiska föreningars uppkomst ur andra föreningar el. grundämnen, då däremot analytisk kemi anger metoderna för undersökning av vilka grundämnen, som ingå i de kemiska föreningarna (kvalitativ analytisk kemi) och i vilka proportioner, de ingå (kvantitativ kemisk analys). Den organiska kemin behandlar kolföreningarna, av vilka den levande materien i stort sett uppbygges, den oorganiska kemin omfattar alla övriga ämnen. Fysikalisk kemi kan betraktas som en gränsvetenskap mellan fysik och kemi. Den behandlar särskilt energiförändringarna vid de kemiska processerna samt de minsta kemiska enheternas (molekyl, atom, elektron) byggnad och fysikaliska egenskaper. — Jfr vidare artiklarna Atomernas byggnad, Atomteori och Grundämnen. Kemiska sediment, geol., se Bergarter. Kemiska stationer, med understöd av allmänna medel (hushållningssällskapen, ofta även statsverket) upprättade och drivna anstalter, vid vilka bland annat på begäran analyser utföras. K., som stä under lantbruks-styrelsens överinseende, äro avsedda att stå jordbruket och övriga näringar till tjänst. Kemiska strålar, kortvågiga ljusstrålar, liggande utanför det violetta området i spektrum. K. äro mca verksamma än annat ljus vid fotografering. Kemiska tecken ocli formler. I kemin använder man sig av tecken el. symboler för att beteckna de olika kemiska elementen el. rättare sagt dessas atomer. Dessa tecken, vilka införts av den svenske kemisten Ber-zelius, utgöras av begynnelsebokstaven el., när för åtskillnad så är nödvändigt, denna tillika med en annan bokstav i elementets latinska benämning. Då varje atom är karakteriserad av en viss vikt, vilken man brukar ange med väteatomens el. numera syreatomens som enhet, anger det kemiska tecknet även en viss viktsproportion. Kemiska föreningar betecknas med formler, vilka ange antingen