tryck i inbördes krig. Krigsväsendets organisation är bristfällig och gammalmodig, både armé och flotta ha ringa stridsvärde. Kina har även fått lida härför under de senaste decenniernas krigiska förvecklingar, vid vilka stormakterna tilltvungit sig medgivanden av olika slag och gjort landförvärv, England Weihaiwei oeh Hongkong, Erankrike Kuangtsjeou, och Ryssland Port Artur, som dock senare under en tid innehades av Japan men nu återgått till Kina. Till Japan har K. fått avträda Eormosa och Korea och dessutom måst bevilja visst inflytande i Mandsjuriet. Kinas befolkning, Vs av hela mänskligheten, är till allra största delen mongolisk; blott i de västliga biländerna och i kuststäderna finnas andra raser avsevärt representerade, i de senare mest japaner (200,000), därnäst engelsmän (15,000). Kineserna höra till jordens äldsta kulturfolk, deras historia oeh litteratur går årtusenden tillbaka bortom vår tidräkning. Bildningen, som doek i mycket stelnat i överlevande former, är allmänt utbredd. Språket består av enstaviga, oböjliga ord, och varje ord har sitt särskilda skrivtecken. Kinesernas religiösa liv yttrar sig huvudsakligen i ett hedrande av förfäderna (ankult) och ansluter sig dels till den av Laotsi grundade taoismen, dels till Kong-fu-tses moralfilosofi. Den förra ansluter sig till den av det lägre folket omfattade buddismen. Kristendomen räknar ett par milj., islam kanske inemot 30 milj. anhängare. Den kinesiska kulturen med sina fast rotade, mångtusenåriga vanor har i det längsta sökt avstänga sig från västerländskt inflytande, men synes numera vara på väg att liksom den japanska tidigare gjort, och kanske mest genom japanernas medverkan, tillgodogöra sig åtminstone den tekniska delen av västerlandets moderna kultur. — Historia. K: s allra äldsta historia är ännu höljd i ett dunkel, där man ej kan aVgöra vad som är dikt och verklighet. 1122 —249 f. Kr. härskade i K. C h o u-dy-nastin. Under senare delen av denna period fick litteraturen och filosofin ett livligt uppsving, och statsreligionen grundades av Kong-fu-tse. Kejsaren var till en början oinskränkt härskare, men så småningom uppstod en utpräglad feodalism, som utmynnade i ett allmänt krig mellan staterna. Eursten av Tsin segrade över de andra små furstarna (221) oeh blev den förste kejsaren av Tsin -dynastin, som emellertid 206 efterträddes av H a n-dynastin. Under denna senare dynasti, som härskade till 220 e. Kr., gjorde K. erövringar i Centralasien samt började även idka handel med andra folk. Buddismen nådde denna tid fram till K. Efter Han-dynastin var K. för en tid delat i tre riken, som förenades under T s i n-dynastin (265—420). Under perioden 420—589 (Nan-pei chao, ”nord- och sydliga hov”) gick K. tillbaka men blev åter mäktigt under S u e i-dynastin (589— 618) och T a n g-dynastin (618—907). Den rika kinesiska kulturen utövade ett starkt inflytande på Japan, Korea och Bortre Indien. Efter Tang-peri-oden härskade i K. flera dynastier och landet var uppdelat i flera riken, bland vilka märkes Sun g-dynastin (960— 1280) i Central- och Sydkina, men den kulturella utvecklingen gick alltjämt framåt. På 1200-t. började emellertid mongolernas framträngande. 1280 underlade sig Kubla khan K. oeh grundade mongoldynastin X u a n (1280— 1367). Handeln med västerlandet fick ett nytt uppsving, och K. besöktes av västerländska köpmän och präster. 1368—1643 härskade Min g-dynastin i K. Denna tid utmärkes av katolsk mission i K. och en livlig handelsförbindelse sjöledes med västerlandet. Sedermera underlade sig ett grannfolk, manchuerna, hela K. och grundade den sista kejsarätten, Tsing-dynastin (1644—1912). Under 1600-oeh 1700-t. hade K. en blomstrings-period i både kulturellt och politiskt avseende. I början av 1800-t. uppstod en allt skarpare motsättning mellan kineser och européer, som av K. behandlades ytterst avvisande. Slutligen utbröt det s. k. opiumkriget (1839—42) med England, som tvang K. att avträda ön Hongkong samt öppna en del hamnar för utländska makter. Situationen förvärrades ytterligare genom det farliga tai-ping-upproret 1851—65, och efter ett engelskt-franskt fälttåg 1856—61 måste K. göra avsevärda inskränkningar i sitt motstånd mot främmande inflytande. 1883 måste K. avstå Annam till Erankrike, 1886 Burma till England samt, efter det olyckliga kriget mot Japan 1894— 95, förklara Korea oavhängigt. Ytterligare landavträdelser till Tyskland, England, Erankrike och Ryssland framkallade ett häftigt hat mot det främmande inflytandet, vilket ledde till det mot främlingarna riktade boxarupproret 1900. Upproret medförde endast hårda skadestånd till de utländska makterna. Landets utrikespolitiska hjälplöshet utlöste krav pä reformer. 1911 utbröt en revolution, vilken hade till följd Tsing-dynastins abdikation samt K: s ombildande till en republik. I världskriget inträdde K. 1917 på ententens sida. Den kinesiska politiken har allt sedan världskrigets början varit starkt beroende av Japan, vilket 1917 föran-