Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lou-lan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
användes även (på grund av
felöversättning) som namn på djävulen.
Iiuci’lius, Cajus, 180—102 f. Kr.,
romersk skald, genom sina dikter, S
a-t i r se, grundläggaren av den romerska
satiren.
I/ucknow [löck’nao], stad n. om
Ganges, n. Främre Indien. 240,000 inv.
L. består av en äldre stadsdel ined
trånga, smutsiga gator och en nyare
med praktfulla byggnader, parker och
trädgårdar. Universitet. Tillverkning
av guld- och silverbrokad samt
bomullstyger (muslin).
!Lucre’zia Borgia, se Borgia.
IjucuIIus [-kull’-], Lucius Licinius,
106—56 f. Kr., romersk härförare,
utkämpade framgångsrika strider mot
Mithridates och Tigranes i Mindre
Asien (74—67). Yarmt intresserad av
vetenskap, konst och litteratur, förde
han sedan i Rom ett förfinat
njutningsliv (”lukulliskt överflöd, lukullisk
måltid”).
I/udendorff [lo’-], E., f. 1865, tysk
general, var under världskrigets
början stabschef hos Hindenburg.
Sedermera blev L. med titel
generalkvartermästare Hindenburgs närmaste
medhjälpare vid ledandet av de tyska
operationerna på v. fronten. L. vann
anseende som en skicklig strateg och
organisatör. 1918 avgick L. från sin
pöst. Sedermera har han anslutit sig
tiil konservativa politiska kretsar och
invaldes 1924 i riksdagen.
1/n’di, lat., lekar, skådespel, särskilt
i forntidens Rom, där de offentliga
skådespelen voro ett omtyckt folknöje.
I L. ingingo bland annat
kappränningar, fäktarspel och
teaterföreställningar. Under kejsartiden blevo L.
nödvändiga för att tillfredsställa den
stora massan, som allt oftare ropade
på ”bröd och skådespel” (panem et
circenses).
I/u d vi g, franska konungar. — 1.
L. VII, den unge el. den fromme. 1120
—80, konung 1137, föranstaltade det
andra korståget (1147—49) och
invecklades senare i stridigheter med
Henrik II av England. — 2. L. IX, den
helige, 1215—70, besteg tronen 1226, till
1234 under sin moders förmynderskap.
L. stärkte betydligt konungamakten.
Efter ett framgångsrikt krig med
Henrik III av England erkändes
Frankrikes överhöghet över Normandie,
An-jov, Poitou m. fl. länder. 1248 föref;og
L. ett korståg till Egypten och 1270
ett till Tunis, där han dog. 1297
förklarades han för lielgon. — 3. B. XI,
”den europeiska diplomatins fader”,
1423—83, tillträdde regeringen 1461 och
arbetade genast med kraft på att
minska vasallernas makt. Detta
föranledde stormännen att 1465 ingå en liga
mot L. (ligan för ”det allmänna
bästa”). Själen i förbundet var Karl den
djärve av Burgund. L. lyckades
genom att skickligt använda sig av list
och intriger slutligen segra. L.
utvidgade sitt välde med en mängd
provinser (Burgund, Artois, Flandern,
Provence m. fl.). Den inre styrelsen
ordnades kraftfullt av L., som alltmer
samlade makten i sin hand. — A.
L. XIII, 1601—43, konung 1610.
Regeringen fördes i början av L:s
moder, Maria av Medici. Från 1024
leddes styrelsen av kardinal Richelieu,
L: s allsmäktige minister, vilken lade
grunden till enväldet och
stormakts-ställningen, som fullt utvecklades
under L. XIV. — 5. L. XIV, 1638—1715,
efterträdde fadern, Ludvig XIII, redan
vid 4 års ålder. Styrelsen fördes till
1661 av L:s moder och Mazarin. L:s
egen regering betecknar en av de
största glansperioderna i Frankrikes
historia. Konungen, som själv besatt
en enastående arbetsförmåga, förstod
även att omge sig med dugliga
ministrar och härförare. En mängd
reformer genomfördes, och den franska
hären blev den främsta i Europa.
Samtidigt visade L. stort intresse för
vetenskap, konst och litteratur, och
”kung Sols” hov i Versailles var
världens mest lysande. Emellertid
började L. lättsinnigt flera erövringskrig,
vilka medförde en del landvinningar
men slutligen orsakade Frankrikes
ruin, förnämligast på grund av
Vilhelm III: s av England kraftfulla
uppträdande mot L. Genom L:s okloka
upphävande av Nantesiska ediktet 1685
förlorade Frankrike flera hundra
tusen av sina bästa invånare
(hugenot-ter), vilka utvandrade. Slutligen
invecklades L. i det spanska tronföl
jds-kriget. Trots fransmännens ideliga
nederlag erkändes dock L:s sonson,
Filip, som Spaniens konung enligt
freden i Utrecht 1713. — 6. L. XV, 1710
—74, den förres sonsons son, besteg
tronen vid fem års ålder under
förmynderskap av hertig Filip av Orléans.
1726—43 fördes styrelsen av L: s
utmärkte förste minister, kardinal Fleury.
Senare behärskades L. fullständigt av
sina älskarinnor, vilka hade ett
fördärvligt inflytande på Frankrikes yttre
och inre politik samt bidrogo till att
göra konungen allmänt avskydd.
Efter att ha deltagit i österrikiska
tron-följ dskriget (1740—48) invecklades L.
i Sjuåriga kriget (1756—63) och måste
i freden avstå sina besittningar i
Nordamerika och Ostindien. — 7. L. XVI.,
1754—93, den förres sonson, konung
1774. L., som var av en redbar men
synnerligen svag och obeslutsam
natur, förmådde ej alls avveckla det
stigande missnöjet hos folket, utan lät
sig ledas av drottningen (se Marie
An-niette) och hovet, vars tid upptogs av
ett slösande nöjesliv. 1789 tvangs L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
