användes även (på grund av felöversättning) som namn på djävulen. Iiuci’lius, Cajus, 180—102 f. Kr., romersk skald, genom sina dikter, S a-t i r se, grundläggaren av den romerska satiren. I/ucknow [löck’nao], stad n. om Ganges, n. Främre Indien. 240,000 inv. L. består av en äldre stadsdel ined trånga, smutsiga gator och en nyare med praktfulla byggnader, parker och trädgårdar. Universitet. Tillverkning av guld- och silverbrokad samt bomullstyger (muslin). !Lucre’zia Borgia, se Borgia. IjucuIIus [-kull’-], Lucius Licinius, 106—56 f. Kr., romersk härförare, utkämpade framgångsrika strider mot Mithridates och Tigranes i Mindre Asien (74—67). Yarmt intresserad av vetenskap, konst och litteratur, förde han sedan i Rom ett förfinat njutningsliv (”lukulliskt överflöd, lukullisk måltid”). I/udendorff [lo’-], E., f. 1865, tysk general, var under världskrigets början stabschef hos Hindenburg. Sedermera blev L. med titel generalkvartermästare Hindenburgs närmaste medhjälpare vid ledandet av de tyska operationerna på v. fronten. L. vann anseende som en skicklig strateg och organisatör. 1918 avgick L. från sin pöst. Sedermera har han anslutit sig tiil konservativa politiska kretsar och invaldes 1924 i riksdagen. 1/n’di, lat., lekar, skådespel, särskilt i forntidens Rom, där de offentliga skådespelen voro ett omtyckt folknöje. I L. ingingo bland annat kappränningar, fäktarspel och teaterföreställningar. Under kejsartiden blevo L. nödvändiga för att tillfredsställa den stora massan, som allt oftare ropade på ”bröd och skådespel” (panem et circenses). I/u d vi g, franska konungar. — 1. L. VII, den unge el. den fromme. 1120 —80, konung 1137, föranstaltade det andra korståget (1147—49) och invecklades senare i stridigheter med Henrik II av England. — 2. L. IX, den helige, 1215—70, besteg tronen 1226, till 1234 under sin moders förmynderskap. L. stärkte betydligt konungamakten. Efter ett framgångsrikt krig med Henrik III av England erkändes Frankrikes överhöghet över Normandie, An-jov, Poitou m. fl. länder. 1248 föref;og L. ett korståg till Egypten och 1270 ett till Tunis, där han dog. 1297 förklarades han för lielgon. — 3. B. XI, ”den europeiska diplomatins fader”, 1423—83, tillträdde regeringen 1461 och arbetade genast med kraft på att minska vasallernas makt. Detta föranledde stormännen att 1465 ingå en liga mot L. (ligan för ”det allmänna bästa”). Själen i förbundet var Karl den djärve av Burgund. L. lyckades genom att skickligt använda sig av list och intriger slutligen segra. L. utvidgade sitt välde med en mängd provinser (Burgund, Artois, Flandern, Provence m. fl.). Den inre styrelsen ordnades kraftfullt av L., som alltmer samlade makten i sin hand. — A. L. XIII, 1601—43, konung 1610. Regeringen fördes i början av L:s moder, Maria av Medici. Från 1024 leddes styrelsen av kardinal Richelieu, L: s allsmäktige minister, vilken lade grunden till enväldet och stormakts-ställningen, som fullt utvecklades under L. XIV. — 5. L. XIV, 1638—1715, efterträdde fadern, Ludvig XIII, redan vid 4 års ålder. Styrelsen fördes till 1661 av L:s moder och Mazarin. L:s egen regering betecknar en av de största glansperioderna i Frankrikes historia. Konungen, som själv besatt en enastående arbetsförmåga, förstod även att omge sig med dugliga ministrar och härförare. En mängd reformer genomfördes, och den franska hären blev den främsta i Europa. Samtidigt visade L. stort intresse för vetenskap, konst och litteratur, och ”kung Sols” hov i Versailles var världens mest lysande. Emellertid började L. lättsinnigt flera erövringskrig, vilka medförde en del landvinningar men slutligen orsakade Frankrikes ruin, förnämligast på grund av Vilhelm III: s av England kraftfulla uppträdande mot L. Genom L:s okloka upphävande av Nantesiska ediktet 1685 förlorade Frankrike flera hundra tusen av sina bästa invånare (hugenot-ter), vilka utvandrade. Slutligen invecklades L. i det spanska tronföl jds-kriget. Trots fransmännens ideliga nederlag erkändes dock L:s sonson, Filip, som Spaniens konung enligt freden i Utrecht 1713. — 6. L. XV, 1710 —74, den förres sonsons son, besteg tronen vid fem års ålder under förmynderskap av hertig Filip av Orléans. 1726—43 fördes styrelsen av L: s utmärkte förste minister, kardinal Fleury. Senare behärskades L. fullständigt av sina älskarinnor, vilka hade ett fördärvligt inflytande på Frankrikes yttre och inre politik samt bidrogo till att göra konungen allmänt avskydd. Efter att ha deltagit i österrikiska tron-följ dskriget (1740—48) invecklades L. i Sjuåriga kriget (1756—63) och måste i freden avstå sina besittningar i Nordamerika och Ostindien. — 7. L. XVI., 1754—93, den förres sonson, konung 1774. L., som var av en redbar men synnerligen svag och obeslutsam natur, förmådde ej alls avveckla det stigande missnöjet hos folket, utan lät sig ledas av drottningen (se Marie An-niette) och hovet, vars tid upptogs av ett slösande nöjesliv. 1789 tvangs L.