vatten oeh vissa andra lösningsmedel dissoeieras en del ämnen, t. ex. vanliga syror, baser och salter, och giva därvid upphov till joner (se Elektro-lytisk dissociation). Även gaser lösas av vätskor liksom vätskor kunna lösa varandra. Slutligen kunna även fasta ämnen lösa varandra till fasta L., t. ex. vissa metaller. Löss, en gulaktig, kalkhaltig, ytterligt finkornig sandjord, företrädesvis förekommande på stäpper, prärier och pampas. I n. Kina uppnå lössavlag-ringarna en mäktighet av ända till hundra meter, på andra håll sällan mer än ett el. ett par tiotal meter. L. förekommer särskilt utanför stora ökenområden, dit det finaste vinddrivna stoftet blåsts ut, medan den grövre sanden bildar öknarnas hav av sanddyner. Löss är tillika med flygsand den viktigaste eoliska avlagringen. I Mellaneuropa förekomma lössavlagringar, som bildades i samband med istiden och innehålla rikliga djurlämningar från denna tid. Löss (Anoplura) är en ordning små, vinglösa insekter med platt kropp, korta antenner, för blodsugning avsedda mundelar samt ben med gripklor. L. leva endast på däggdjur och människor. Äggen, "gnetterna”, fast-klibbas vanligen på värddjurets hår. Utom arter, levande på svin, hund m. fl. djur, finnas följande på människan parasiterande: Huvudlus (Pediculus capitis) förorsakar klåda och eksem, ansvällning av lymfkörtlar etc. Klädlus (Pediculus vesti-menti), lägger ägg i vecken av unde^ kläder etc. Är smittospridare för fläckfeber. Flatlus (Phthirius pubis) förekommer vanligen mellan håren kring könsorganen. Lösöreköp innefattar ett avtal om försäljning av lös egendom, som under mer el. mindre lång tid skall förbliva i säljarens vård. L. måste upprättas i särskild ordning för att bliva rättsligen gällande. Lö*we el. Loewe, K., 1796—1869, tysk kompositör, främst känd för sina sånger och ballader. Lö’wen, se Louvain. Lövgrodor (Hylidse), en grodfamilj, som på tåspetsarna ha häftskivor, med vilka de hålla sig fast. En europeisk art finnes (Hyla arborea), som är tecknad i grönt. Den lever i träd. Lövhyddohöjrtiden, en judisk skördefest, som varar i 8 dagar, och som fått namn av bruket att då bo i lövhyddor. Löv’jerska, trollkvinna, klok gumma. Lövkoja (egentligen förvrängning av lat. Leucojum, som dock tillkommer en annan växt, en liliacé) betecknar arter av släktet Matthiola (familj Cru-ciferte) från Medelhavsländerna. S o m-m arlövkojan (M. annua) odlas allmänt som prydnadsväxt, är tätt grå-luden och har vita, röda, violetta el. blekgula, ofta fyllda blommor med stark nejlikdoft. Den är ettårig. Lövland, J. G: son, f. 1848, norsk politiker, stortingsman 1886—88 och 1892—97 samt 1898—1900. L. var arbetsminister 1898 och 1902—03. 1905 blev L. chef för norska statsrådsav-delningen i Stockholm och ledde som sådan de svensk-norska regeringarnas sista förhandlingar. Efter unionens upplösning blev L. norsk utrikesminister och 1907 samtidigt chef för regeringen. 1908 avgick L: s ministär. Lövmossor, bladmossor*. Lövsta, stort järnbruk i n. Uppland, tillhörigt ätten De Geer. Lövsångarsläktet (Phylloscopus) är ett släkte Sångare med liten, smal näbb och borstbesatta munvinklar. De äro insektätare. Boet lägges på marken och innehåller vanligen 5—7 ägg, vita till rödbrunfläckiga. I Sverige påträffas trenne arter: Lövsångaren (P. trochilus), ovan grågrön, under gulvit, benen ljusbruna. Den är allmän i Sveriges skogar. Gransångaren (P. colybita abietina), ovan grönaktigt gråbrun, under gulvit, benen mörkbruna; är allmän i n. Sverige. Grönsångaren (P. sibilatrix), ovan grön, under vitaktig, benen ljust gulbruna. Den förekommer i s. och mellersta Sverige. L. äro flyttfåglar. Lövträd, träd med typiska blad, i regel bestående av skiva och skaft med oftast enhetlig anatomisk byggnad. L. tillhöra en mångfald familjer och äro framför allt förhärskande i tropikerna. Viktigaste vilda svenska L. äro: al, alm, ask, asp, björk, bok, ek, hägg, lind, lön n, oxelarter, rönn och pilarter. /