Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnetit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ocli kräver för att nå samma höjd som
hos det mjuka järnstycket en större
styrka hos den magnet, som
framkallar magnetiseringen. Stålet skiljer
sig från det mjuka järnet även däri,
att det blir en permanent magnet, som
till stor del behåller sin magnetisering,
även sedan den magnet, som
framkallat magnetiseringen, borttagits el. med
andra ord uttryckt, sedan det
avlägsnats ur det magnetiska fältet. Någon
djupare principiell skillnad föreligger
emellertid icke, då alla ämnen, om än
i olika hög grad, kunna magnetiseras.
— De ämnen, vilka såsom järn
attraheras av en magnetpol, kallas
magnetiska. Sådana äro exempelvis
metallerna nickel och kobolt. Ämnen, som
blott mycket svagt attraheras av en
magnetpol, kallas paramagnetiska, och
de, som stötas bort, diamagnetiska.
Starkt diamagnetiskt är exempelvis
vismut. — För att förklara den
magnetiska influensen och därmed
sammanhängande fenomen har den teorin
uppställts, att molekylerna äro magneter.
De magnetiska krafterna framträda
emellertid utåt först, sedan ett antal
av dessa elementarmagneter ordnats,
så att de vända liknämnda poler åt
samma håll. Den största möjliga
styrka, mättning, har magnetiseringen
nått, då alla elementarmagneter
likriktats. Ampére ansåg magnetismen
hos molekylerna bero på elektriska
strömmar, som kretsade i slutna
banor kring molekylerna. Enligt den
modernaste åskådningen bestå dessa
elementarströmmar av elektroner, som
kretsa kring atomkärnan. — De
vanliga permanenta magneterna bestå i
allmänhet av stålstavar el.
hästsko-formade stålstycken, som
magnetise-rats genom strykning med en annan
magnet el. oftast genom magnetisk
influens, d. v. s. genom att placeras i
ett magnetiskt fält. De skyddas ofta
mot magnetiseringsförlust genom att
armeras, vilket t. ex. i fråga om en
hästskomagnet sker därigenom, att
över polerna placeras ett stycke mjukt
järn. De temporära magneterna, som
användas framför allt i de elektriska
maskinerna, bestå av mjukt järn,
omgivet med trådlindningar, genom
vilka en elektrisk ström ledes.
Magneti’t, miner., består av järn
(72.4 %) och syre [FesO-i] och är
järnsvart till färgen. Egentlig vikt 5.2.
Kristalliserar i reguljära systemet. M.
påverkar magnetnålen, varav namnet
magnetit. M. förekommer som strödda
korn i många bergarter (diorit, granit,
gneis m. fl.) och samlad i större
mängder, bildande en god järnmalm. Se
Järnmalmer.
Magnetkis består av järn och svavel
[FecS?], ofta med några procent
nickel, bronslikt metallglänsande, magne-
tisk. Vanligt kismineral, som vid
avsevärd nickelhalt brytes som
nickelmalm (t. ex. i vårt land i Kleva
gruvor i Småland). Största fyndigheter
av nickelhaltig magnetkis i Sudbury,
Canada, världens för närvarande
viktigaste nickelproducent.
Magnetome’ter, kompassinstrument för
bestämning av jordmagnetismens
inkli-nation och deklination, användes för
utrönande av magnetiska malmers
utsträckning och storlek (magnetometri).
Magni’ficat, jungfru Marias
lovsång, förekommer i katolsk
vesper-gudstjänst.
MagnPficus, lat., ståtlig, storartad.
— Itector magnificus, titel för
universitetsrektor i Sverige och
Tyskland.
Magnifi’k, präktig, ståtlig, storartad.
Magno’lia är ett växtsläkte (familj
Magnoliacese), som förekommer i -s.
och ö. Asien samt Nord-Amerika.
Flera arter odlas som prydnadsträd med
i regel glänsande blad och stora, vita
näckrosliknande blommor. M. är i
Sverige vinterhärdig blott i Skåne, har
dock under tidigare geologiska
perioder förekommit på Grönland och
Spetsbergen.
Magno’Iium, en legering av
aluminium och magnesium, vars specifika
vikt understiger aluminiums.
Magnus, svenska konungar. — 1. M.
Ladulås, 1240—90, kröntes 1276 till
konung, sedan han tillsammans med sin
yngre broder Erik fördrivit sin äldre
broder, konung Valdemar. M. höll
sträng ordning i landet och utfärdade
Alnöstadgan 1279 och Skenninge
stadga 1284, vilka bland annat avsågo att
förhindra våldgästning och
blodshämnd. — 2. M. Eriksson, 1316—74,
valdes redan 3-årig till konung i Norge
och Sverige. I Sverige fördes
styrelsen av drotsen Knut Jonsson, tills
M. blev myndig 1332. M. förde krig
med Valdemar Atterdag i Danmark
och ingick 1343 freden i Varberg, då
Valdemar avträdde Skåne och Blekinge.
Emellertid uppkom starkt missnöje
med M:s styrelse, mest på grund av
de dåliga finanserna, och 1343 valdes
M:s yngre son Håkan till Norges
konung och f. å. den äldre sonen Erik
till svensk tronföljare. 1356 ledde Erik
ett uppror mot M. och erkändes som
konung över en del av landet. En tid
efter Eriks död uppstod en brytning
mellan M. och konung Håkan, som
slutligen blev M:s medregent.
Emellertid fördrevos både M. och Håkan av
de svenska stormännen, som till
konung valde Albrekt av Mecklenburg
1364. M. var en god lagstiftare och
utfärdade 1350 den s. k. konung M.
Erikssons landslag.
Magsår är vanligast i åldern mellan
20 och 30 år. En ökad saltsyrehalt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
