ocli kräver för att nå samma höjd som hos det mjuka järnstycket en större styrka hos den magnet, som framkallar magnetiseringen. Stålet skiljer sig från det mjuka järnet även däri, att det blir en permanent magnet, som till stor del behåller sin magnetisering, även sedan den magnet, som framkallat magnetiseringen, borttagits el. med andra ord uttryckt, sedan det avlägsnats ur det magnetiska fältet. Någon djupare principiell skillnad föreligger emellertid icke, då alla ämnen, om än i olika hög grad, kunna magnetiseras. — De ämnen, vilka såsom järn attraheras av en magnetpol, kallas magnetiska. Sådana äro exempelvis metallerna nickel och kobolt. Ämnen, som blott mycket svagt attraheras av en magnetpol, kallas paramagnetiska, och de, som stötas bort, diamagnetiska. Starkt diamagnetiskt är exempelvis vismut. — För att förklara den magnetiska influensen och därmed sammanhängande fenomen har den teorin uppställts, att molekylerna äro magneter. De magnetiska krafterna framträda emellertid utåt först, sedan ett antal av dessa elementarmagneter ordnats, så att de vända liknämnda poler åt samma håll. Den största möjliga styrka, mättning, har magnetiseringen nått, då alla elementarmagneter likriktats. Ampére ansåg magnetismen hos molekylerna bero på elektriska strömmar, som kretsade i slutna banor kring molekylerna. Enligt den modernaste åskådningen bestå dessa elementarströmmar av elektroner, som kretsa kring atomkärnan. — De vanliga permanenta magneterna bestå i allmänhet av stålstavar el. hästsko-formade stålstycken, som magnetise-rats genom strykning med en annan magnet el. oftast genom magnetisk influens, d. v. s. genom att placeras i ett magnetiskt fält. De skyddas ofta mot magnetiseringsförlust genom att armeras, vilket t. ex. i fråga om en hästskomagnet sker därigenom, att över polerna placeras ett stycke mjukt järn. De temporära magneterna, som användas framför allt i de elektriska maskinerna, bestå av mjukt järn, omgivet med trådlindningar, genom vilka en elektrisk ström ledes. Magneti’t, miner., består av järn (72.4 %) och syre [FesO-i] och är järnsvart till färgen. Egentlig vikt 5.2. Kristalliserar i reguljära systemet. M. påverkar magnetnålen, varav namnet magnetit. M. förekommer som strödda korn i många bergarter (diorit, granit, gneis m. fl.) och samlad i större mängder, bildande en god järnmalm. Se Järnmalmer. Magnetkis består av järn och svavel [FecS?], ofta med några procent nickel, bronslikt metallglänsande, magne- tisk. Vanligt kismineral, som vid avsevärd nickelhalt brytes som nickelmalm (t. ex. i vårt land i Kleva gruvor i Småland). Största fyndigheter av nickelhaltig magnetkis i Sudbury, Canada, världens för närvarande viktigaste nickelproducent. Magnetome’ter, kompassinstrument för bestämning av jordmagnetismens inkli-nation och deklination, användes för utrönande av magnetiska malmers utsträckning och storlek (magnetometri). Magni’ficat, jungfru Marias lovsång, förekommer i katolsk vesper-gudstjänst. MagnPficus, lat., ståtlig, storartad. — Itector magnificus, titel för universitetsrektor i Sverige och Tyskland. Magnifi’k, präktig, ståtlig, storartad. Magno’lia är ett växtsläkte (familj Magnoliacese), som förekommer i -s. och ö. Asien samt Nord-Amerika. Flera arter odlas som prydnadsträd med i regel glänsande blad och stora, vita näckrosliknande blommor. M. är i Sverige vinterhärdig blott i Skåne, har dock under tidigare geologiska perioder förekommit på Grönland och Spetsbergen. Magno’Iium, en legering av aluminium och magnesium, vars specifika vikt understiger aluminiums. Magnus, svenska konungar. — 1. M. Ladulås, 1240—90, kröntes 1276 till konung, sedan han tillsammans med sin yngre broder Erik fördrivit sin äldre broder, konung Valdemar. M. höll sträng ordning i landet och utfärdade Alnöstadgan 1279 och Skenninge stadga 1284, vilka bland annat avsågo att förhindra våldgästning och blodshämnd. — 2. M. Eriksson, 1316—74, valdes redan 3-årig till konung i Norge och Sverige. I Sverige fördes styrelsen av drotsen Knut Jonsson, tills M. blev myndig 1332. M. förde krig med Valdemar Atterdag i Danmark och ingick 1343 freden i Varberg, då Valdemar avträdde Skåne och Blekinge. Emellertid uppkom starkt missnöje med M:s styrelse, mest på grund av de dåliga finanserna, och 1343 valdes M:s yngre son Håkan till Norges konung och f. å. den äldre sonen Erik till svensk tronföljare. 1356 ledde Erik ett uppror mot M. och erkändes som konung över en del av landet. En tid efter Eriks död uppstod en brytning mellan M. och konung Håkan, som slutligen blev M:s medregent. Emellertid fördrevos både M. och Håkan av de svenska stormännen, som till konung valde Albrekt av Mecklenburg 1364. M. var en god lagstiftare och utfärdade 1350 den s. k. konung M. Erikssons landslag. Magsår är vanligast i åldern mellan 20 och 30 år. En ökad saltsyrehalt i