Magne’sia, magnesiumoxid [MgO]. Se Magnesium. Magne’sia al’b a, basiska magnesium-karbonat av växlande sammansättning. Användes som vit färg samt i medicinen. Magne^iaglimmer el. biotit, se Glim-mer. Magnesi’t el. magnesium karbonat [MgCOs] förekommer huvudsakligen i metamorfa bergarter. M. liknar kalk-spat men är hårdare, hårdhetsgrad 4, och påverkas endast i värme av syror. M. har praktisk användning för framställning av eldfasta tegel. Magne’sium, en i naturen i olika föreningar allmänt förekommande metall. Kem. tecken Mg. Atomvikt 24.3. Atomvärde 2. Specifik vikt 1.75, smältpunkt 633°. — M. är blåvit till färgen, lätt och föga hållfast. Den överdrages med en tunn, grå oxidhinna men är .för övrigt beständig i luft. Användes vid hög temperatur som reduktionsmedel för att framställa vissa metaller (kisel, bor m. fl.) ur deras svårreducerbara oxider. Yid upphettning förbrinner den med ett ovanligt starkt vitt ljus och användes på grund härav som belysningsmedel vid fotografering (jfr Blixtfotografi). Magnesiumoxiden [MgO], som även kallas magnesia el. talkjord, är ett vitt, lätt och svårsmältbart pulver, som erhålles genom metallens förbränning el. genom upphettning av kar-bonatet. — M.-salterna utmärkas av en bitter smak. M.-sulfat [MgSoi] el. bittersalt el. engelskt salt användes i medicinen som avföringsmedel. — M. förekommer i naturen som silikat i många bergartsbildande mineral samt som karbonat i mineralen magnesit [MgCOs] och dolomit [MgCOs, CaCOa]. Även i djur och växtämnen ingå M.-salter, ehuru i mycket små kvantiteter. Magnet, se Magnetism. Magnetise’ra, se Magnetism. Hästskomagnet, ställd lodrät under ett papper, bestrött med järnfilspån. Magnetiskt kraftfält. I området kring en magnet el. en elektrisk ström äro magnetiska krafter verksamma. Ett dylikt område kallas därför ett M. En föreställning om den magnetiska kraftens riktning i omgivningen av en magnet kan man få genom att på magneten lägga t. ex. en kartongskiva och på denna strö järnfilspån. Spånen, som bli magnetiska, ordna sig efter bestämda linjer. Dessa linjer, som ange den magnetiska kraftens riktning, benämnas kraftlinjer. De punkter, där järnfilspånen samla sig tätast, där alltså den magnetiska kraften är starkast, benämnas poler, varvid den pol kallas nordpol, som, om magneten är fritt rörlig i horisontalplanet, pekar mot norr. Den andra polen kallas sydpol. Kraftlinjerna tänkas gå från nordpol till sydpol. Styrkan av den magnetiska kraften i ett M., den så kallade fältstyrkan, d. v. s. den kraft, varmed en magnetisk enhetspol påverkas i punkten i fråga, kan experimentellt bestämmas med tillhjälp av en liten svängande provmagnet, vars svängningstal är känt för en given fältstyrka. Grafiskt kan ej blott kraftens riktning åskådliggöras med tillhjälp av kraftlinjer utan även dess styrka därigenom, att kraftlinjerna dragas tätare, där fältstyrkan är större, glesare där den är mindre. Om ett stycke mjukt järn införes i ett magnetiskt kraftfält, åstadkommes en väsentlig ändring av fältet. Kraftlinjerna böjas in mot järnstycket, bli sålunda tätare i närheten av detta och allra tätast inne i själva järnstycket. På samma sätt som järn inverka andra i magnetiskt avseende med järn likartade ämnen. Däremot röner M. ingen märkbar inverkan av sådana ämnen som papper, glas m. fl. Jfr In-duktion. En motsvarighet till M. bilda de elektriska kraftfält, som omgiva en elektriskt laddad kropp. Magnetism. En magnet, som är fritt rörlig i horisontalplanet, inställer sig alltid så, att den ena änden — alltid densamma — pekar mot norr och den andra mot söder. Den ända, som pekar mot norr, kallas nordpol, den andra sydpol. Närmas en annan magnet till den förstnämnda, visar det sig, att de bägge nordpolerna stöta bort varandra, repellera varandra, likaså de bägge sydpolerna, medan en sydpol och en nordpol dragas till varandra, attrahera varandra. Närmas den ena polen av en magnet, t. ex. nordpolen, till ett stycke mjukt järn, blir även järnstycket en magnet med sydpol i den ända, som är vänd mot den magnetiserande magnetens nordpol, och nordpol i den längst bort belägna delen. Fenomenet kallas magnetisk influens. Borttages den ursprungliga magneten, förlorar det mjuka järnstycket på kort tid och ganska fullständigt sin magnetism. Ett stålstycke förhåller sig så till vida lika med det mjuka järnstycket, som det blir magnetiskt i ett magnetiskt fält. Magnetiseringen går dock långsammare