Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magdeburgska halvkloten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magne’sia, magnesiumoxid [MgO].
Se Magnesium.
Magne’sia al’b a, basiska
magnesium-karbonat av växlande sammansättning.
Användes som vit färg samt i
medicinen.
Magne^iaglimmer el. biotit, se
Glim-mer.
Magnesi’t el. magnesium karbonat
[MgCOs] förekommer huvudsakligen
i metamorfa bergarter. M. liknar
kalk-spat men är hårdare, hårdhetsgrad 4,
och påverkas endast i värme av
syror. M. har praktisk användning för
framställning av eldfasta tegel.
Magne’sium, en i naturen i olika
föreningar allmänt förekommande
metall. Kem. tecken Mg. Atomvikt 24.3.
Atomvärde 2. Specifik vikt 1.75,
smältpunkt 633°. — M. är blåvit till färgen,
lätt och föga hållfast. Den
överdrages med en tunn, grå oxidhinna men
är .för övrigt beständig i luft.
Användes vid hög temperatur som
reduktionsmedel för att framställa vissa
metaller (kisel, bor m. fl.) ur deras
svårreducerbara oxider. Yid
upphettning förbrinner den med ett ovanligt
starkt vitt ljus och användes på grund
härav som belysningsmedel vid
fotografering (jfr Blixtfotografi).
Magnesiumoxiden [MgO], som även
kallas magnesia el. talkjord, är ett
vitt, lätt och svårsmältbart pulver,
som erhålles genom metallens
förbränning el. genom upphettning av
kar-bonatet. — M.-salterna utmärkas av
en bitter smak. M.-sulfat [MgSoi] el.
bittersalt el. engelskt salt användes i
medicinen som avföringsmedel. — M.
förekommer i naturen som silikat i
många bergartsbildande mineral samt
som karbonat i mineralen magnesit
[MgCOs] och dolomit [MgCOs, CaCOa].
Även i djur och växtämnen ingå
M.-salter, ehuru i mycket små kvantiteter.
Magnet, se Magnetism.
Magnetise’ra, se Magnetism.
Hästskomagnet, ställd lodrät under
ett papper, bestrött med järnfilspån.
Magnetiskt kraftfält. I området
kring en magnet el. en elektrisk ström
äro magnetiska krafter verksamma.
Ett dylikt område kallas därför ett
M. En föreställning om den
magnetiska kraftens riktning i omgivningen
av en magnet kan man få genom att
på magneten lägga t. ex. en
kartongskiva och på denna strö järnfilspån.
Spånen, som bli magnetiska, ordna sig
efter bestämda linjer. Dessa linjer,
som ange den magnetiska kraftens
riktning, benämnas kraftlinjer. De
punkter, där järnfilspånen samla sig
tätast, där alltså den magnetiska
kraften är starkast, benämnas poler, varvid
den pol kallas nordpol, som, om
magneten är fritt rörlig i horisontalplanet,
pekar mot norr. Den andra polen
kallas sydpol. Kraftlinjerna tänkas gå
från nordpol till sydpol. Styrkan av
den magnetiska kraften i ett M., den
så kallade fältstyrkan, d. v. s. den
kraft, varmed en magnetisk enhetspol
påverkas i punkten i fråga, kan
experimentellt bestämmas med tillhjälp
av en liten svängande provmagnet,
vars svängningstal är känt för en
given fältstyrka. Grafiskt kan ej blott
kraftens riktning åskådliggöras med
tillhjälp av kraftlinjer utan även dess
styrka därigenom, att kraftlinjerna
dragas tätare, där fältstyrkan är
större, glesare där den är mindre. Om
ett stycke mjukt järn införes i ett
magnetiskt kraftfält, åstadkommes en
väsentlig ändring av fältet.
Kraftlinjerna böjas in mot järnstycket, bli
sålunda tätare i närheten av detta och
allra tätast inne i själva järnstycket.
På samma sätt som järn inverka
andra i magnetiskt avseende med järn
likartade ämnen. Däremot röner M.
ingen märkbar inverkan av sådana
ämnen som papper, glas m. fl. Jfr
In-duktion. En motsvarighet till M.
bilda de elektriska kraftfält, som
omgiva en elektriskt laddad kropp.
Magnetism. En magnet, som är fritt
rörlig i horisontalplanet, inställer sig
alltid så, att den ena änden — alltid
densamma — pekar mot norr och den
andra mot söder. Den ända, som
pekar mot norr, kallas nordpol, den
andra sydpol. Närmas en annan magnet
till den förstnämnda, visar det sig,
att de bägge nordpolerna stöta bort
varandra, repellera varandra, likaså
de bägge sydpolerna, medan en
sydpol och en nordpol dragas till
varandra, attrahera varandra. Närmas
den ena polen av en magnet, t. ex.
nordpolen, till ett stycke mjukt järn,
blir även järnstycket en magnet med
sydpol i den ända, som är vänd mot
den magnetiserande magnetens
nordpol, och nordpol i den längst bort
belägna delen. Fenomenet kallas
magnetisk influens. Borttages den
ursprungliga magneten, förlorar det mjuka
järnstycket på kort tid och ganska
fullständigt sin magnetism. Ett
stålstycke förhåller sig så till vida lika
med det mjuka järnstycket, som det
blir magnetiskt i ett magnetiskt fält.
Magnetiseringen går dock långsammare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
