Marshska arsenikprovet. Om väte ”in stätu nascendi”, d. v. s. just då det framställes, får inverka på en arsenik-förening, bildas arsenikväte [H«As]. Vid M. använder man sig av arsenik-vätets egenskap att vid upphettning i t. ex. ett smalt glasrör sönderdelas i väte och arsenik, som avsätter sig som en spegel på glasrörets vägg. Med M. kan även förekomsten av mycket små arsenikmängder påvisas. Marsipa’n utgöres av en blandning av sötmandel, något bittermandel, socker och rosenvatten. Användes till bakverk och konfityrer. Marsk, germansk tjänstetitel, vilken förekom i Sverige från 1200-1. M. var en hög värdighet, men innehavaren av densamma hade ej någon bestämd ämbetsverksamhet, utan M. var snarare ett slags hederstitel. Först på 1600-t. fastställdes M: s ämbetsbefo-genhet, i det han skulle vara chef för krigsförvaltningen. Ämbetet lämnades emellertid under Karl XI: s tid obesatt och har sedan ej återupplivats. Marskalk [-sjalk'], ursprungligen ”stalldräng”; senare stallmästare, ti-, tel för hög militär el. hovämbetsman; person i allmänhet, som vid festliga tillfällen övervakar ordningen, anvisar platser etc.; manlig deltagare i ett brudfölje. Jfr Fältmarskalk. Marskfår, se Fårsläktet. Marskland, sumpmarker vid flodmynningar, som äro utsatta för inverkan av tidvatten, vid ebb blottas och vid flod översvämmas, varvid bottenslammet sättes i rörelse. M. förekomma vid Hollands och nv. Tysklands kuster. Marsoroligheterna kallas de gatu-upplopp, som forekommo i Stockholm 1848, 1864 och 1865. 1848 orsakades M. av revolutionsidéer med anledning av revolutionen i Frankrike s. å. Upploppet stillades emellertid snart av myndigheterna. Gatuoroligheterna 1864 och 1865 hade sin grund i missnöjet med Sveriges passiva hållning under dansk-tyska kriget. Marstal, samhälle på JErö, Danmark. 2,500 inv. Stor handelsflotta. Marstrand, V., 1810—73, dansk målare, som utfört porträtt, landskap, historiemålningar etc. M. hör till de mera kända danska konstnärerna. Marstrand, stad på en klippö i Kattegatt, s. Bohuslän. 1,800 inv. Mekanisk verkstad. Mycket besökt badort. Betydande handelsort under 12- till 160Ö-talen. På en höjd över staden den gamla fästningen Karlsten, numera övergiven. Marsupproren, Marsrevolutionen, Marsdagarna, benämning på nationella frihetsrörelser, som uppkommo i flera tyska stater 1848 med anledning av februarirevolutionen i Frankrike. Marsvin (Cavia), släkte, tillhörande de marsvinsartade djurens familj (Ca-viidaa) inom gnagarnas ordning. Mest känt är det vanliga marsvinet (Cavia cobaya), som är brokigt, svart, röd-gult och vitt. Dess vilda stamform är troligen C. cutleri från Peru. Förnöjsamt och godmodigt. Förökar sig synnerligen starkt. Marteau [-tå’], Henri, f. 1874, fransk violinist och kompositör, svensk medborgare sedan 1920. M. har i in- och utlandet företagit talrika konsertresor. 1908—14 var M. lärare vid Berlins musikhögskola. Martel’ de Jan ville [s;angvil’], Ga-brielle de, f. de Riquetti de Mirabeau, f. 1850, fransk författarinna med märket Gyp, bekant för sina ofta satiriskt lagda noveller och romaner med ämnen hämtade ur Parisaristokratins liv. Martell’, se Karl Martell. Ma’rter, kval, pina, plåga. — Mar-t e’r a, pina, plåga, tortera. Martialisk, krigisk, manhaftig. Martin, Elias, 1739—1818, svensk historie-, genre- och landskapsmålare, företog en del studieresor och vistades mycket i London. Från 1791 var M. bosatt i Sverige. Högst nådde M. i sina landskap, vilka kännetecknas av fin nyansering och elegant ljusbehandling. Av M:s tavlor märkas Midsommarsfest, Landskap med vattenfall. Martin av Tours [tor], d. omkring 397, frankisk biskop, grundare av det frankiska munkväsendet. Till minne av M. firas Mårtensmässan med gåsätande. Martinique [martinik’], bergig ö bland Små Antillerna, Västindien, fransk besittning. 900 kvkm., 240,000 inv., övervägande negrer och mulatter. ön är vulkanisk. Bland vulkaner märkes Mont Pelée (1,350 m.), genom vars utbrott år 1902 öns viktigaste handelsstad, S: t Pierre, i grund förstördes. Huvudstad är Forte-de-France, 26,000 inv. Huvudprodukter äro soc-.ker och kakao. Martinprocessen [martäng’-], den betydelsefullaste färskningsmetoden, uppkallad efter uppfinnaren franske me-tallurgen P. E. Martin, 1824—1915. Tackjärn och järnskrot nedsmältas tillsammans med färskslagg i flamugnar, som eldas med generatorgas. Gasen och förbränningsluften ledas till härden genom var sin regenerator, en murad kammare, fylld med gallerformigt upplagda tegel. Rökgaserna bortledas genom tvenne andra regeneratorer. Då proceduren med vissa tidsmellanrum med tillhjälp av särskilda ventilanordningar omkastas, så att gas och förbränningsluft ledas till ugnen genom de regenerato-