svaret mot fiender. Fullbildade myror leva vanligen av flytande föda, honung el. fruktsafter. Allmänt känt är, att de hämta näring av bladlössens ”ho-nungsdagg”. En del myror förstå att medelst strykningar med antennerna avlocka bladlöss den söta saften. Vissa myror idka svampodling. En del röva puppor från andra arter, och dä dessa kläckts, få de myror, som framkomma, tjänstgöra som slavar åt sina herrar. Myrfamiljen omfattar omkring 5,000 arter och underarter. I Sverige finnas 34 arter och underarter, däribland Hästmyran (Camponotus), vår största myra, Gula tuvmy-ran (Lasius flavus) och Svarta tuvmyran (L. niger), Röda skogs myran (Formica rufa), som är allbekant för de stackar av barr o. dyl. den bygger, samt Blodröda rövarmyran (Formica sanguinea), vilken håller som slav den svarta Formica fusca. Myr’ra, ett gummiharts, som användes inom parfymindustrin och inom medicinen. Myrslokarna (Myrmecophagidse), familj inom ordningen Xenarthra bland däggdjuren. De sakna tänder och ha lång, masklik tunga. De leva huvudsakligen av myror och termiter. Sydamerika. Hit hör Stora myrslo-k e n el. manmyrsloken (Myrmecopha-ga jubata), över 2 m. lång (med svansen) och försedd med hårpäls, som längs mitten av bålen bildar en man. Myrsyra el. formylsyra, organisk syra, kem. formel HCOOH, förekommer i brännässlor, tallbarr och myror och framställes bland ännat genom destillation av en blandning av gly-cerin och oxalsyra. M., som är en färglös, sur vätska med stickande lukt, användes inom livsmedelsindustrin för konserveringsändamål, i färgerier m. m. My’sien, forntida landskap omfattande nv. hörnet av Mindre Asien, vid Dardanellerna, med Troja, berget Ida och Pergamon m. fl. från Greklands forntid bekanta orter. Myskdjuren (Moschinee), liten grupp bland idisslarna; släkt med hjortdjuren. Såväl hanne som liona sakna horn. Hannen har långt ur munnen utskjutande, ständigt växande övre hörntänder. Han är utrustad med mysk-pung på buksidan, som avsöndrar ett ämne, vilket användes vid parfymberedning. Hit hör endast ett släkte med en art, myskdjuret el. myskhjorten (Moschus moschiferus). Finns på Central- och östasiens högländer. Myskoxsläktet (Ovibos) hör till slid-hornsdjuren bland hovdjuren. Starka horn. Lång, tät, lurvig päls. Blott en art nu levande, nämligen Mysk- o x e n el. bisamoxen (Ovibos moscha- Myskoxe. tus). Hör till de däggdjur, som tränga längst upp mot norden, Arktiska öarna, Grönland. Både vinter och sommar strövar den omkring över berg och isar för att i dalgångar och på skyddade ställen finna sin föda, gräs, vide och fjällörter; stundom måste då först snön bortsparkas. I början av detta århundrade gjordes misslyckade försök att acklimatisera mysk-oxen i Norrland. Mysore [majså’r] el. Maisur, brittisk vasallstat, belägen i s. delen av Främre Indien. 76,000 kvkm., 6 milj. inv. Huvudstad Mysore (el. Maisur), 84,000 inv. Med undantag av v. delen, som är ett med urskog täckt bergland, är M. ett slättland med folkrika byar och städer. Större delen av befolkningen lever av jordbruk. Myste’rier, medeltida skådespel, vanligen med bibliska ämnen, vilka särskilt utvecklades i Frankrike. Det medeltida dramat uppstod på 1000-t. ur den kriptna kulten och uppfördes i kyrkorna, men redan på 1100-t. erhöll det en mera profan prägel. Man skrev på franska i stället för på latin och dramat fick ofta en burlesk karaktär. Föreställningarna höllos på en öppen plats, senare på provisoriskt uppförda teatrar och utfördes av liantverksgil-len el. litterära sällskap. Det förnämsta av dessa var ”Confrérie de la passion”. Ett medeltidsdrama av liknande slag har troligen funnits även i Sverige. Mysticism, beteckning för åskådningar, vilka förneka förståndets bärkraft vid lösandet av djupare problem, rörande t. ex. tillvarons väsen. Vid M. tar man därför till hjälp ett slags inre känsla, aning, ingivelse från ovaL. Tidens Lexikon. 55