el. dyl. I allmänliet brukar man dock ej räkna religiösa åskådningar till M., endast särskilja vissa religiösa riktningar av mera svävande typ som M. Mysti’k, inom teologin beteckning för starkt känslobetonade fromhets-riktningar, ofta riktade särskilt mot Kristus el. Jungfru Marias person och med halvt erotisk färgning. — I allmänt språkbruk betecknar M. något otydligt, outgrundligt el. till sin beskaffenhet tvivelaktigt. Myt, sägen, saga, särskilt gudasaga. Jfr Mytologi. Mytens [mej’tens], holländsk målar-släkt. — 1. Martin M. d. ä., 1G48—173C, från 1G77 verksam i Stockholm, där han blev högt uppskattad som porträttmålare. M: s mest bekanta arbete är porträttet av Olof Rudbeck (i Uppsala universitet). — 2. Martin M. d. y., den förres son. Se Meytens, M. van. Myteri’ anses föreligga, då underordnade t. ex. krigsfolk och sjömän resa sig emot dem, under vilkas kommando de stå. Mytile’ne, gammal stad på ön Lesbos, Mindre Asien. Omkring 30,000 inv., greker. Livlig sjöfart, ön Lesbos benämnes stundom M. My’tilus (blåmussla), en mussla, som lever vid Östersjöns stränder och vars blåvioletta skal mångenstädes äro anhopade till skalbankar (mytilusmer-gel). Dessa förekomma ofta långt från nutida havsstränder och flera tiotal meter över dem och äro alltså vittnesbörd om landhöjning. Jfr Blåmussla. Mytologi’, läran om äldre folks gudatro. Myxöde’m, se Inre sekretion. Målarkonsten. Allt efter teknikens beskaffenhet talar man om oljemålning, freskomålning, akvarell etc. M. är urgammal; redan under stenåldern förekomma de s. k. grott-målningarna, livfulla, naturalistiska framställningar, huvudsakligen av djurmotiv. De gamle egypterna hade en högt utvecklad, fastän stereotyp M., och på Kreta finner man samtidigt (omkring 1500 f. Kr.) ett utomordentligt imponerande fresko-måleri, antingen med nästan modern friskhet avbildande blommor och djur el. i klara färger återgivande festliga processioner från hovlivet i palatset i Knossos. Efter den egeiska kulturens sammanbrott dröjde det åtskillig tid, innan M. på europeisk mark åter nådde samma utvecklingsgrad. I Grekland uppstod dock under 300-t. f. Kr. och framför allt under den hellenistiska tiden ett måleri, som långt överglänste det kretensiska (el. egeiska) och det egyptiska och även kan tävla med det moderna. Förkärlek för arkitekturbilder och figurmo- tiv karakterisera detta måleri, vars färger äro hållna i ljusa toner. Vår kännedom om detsamma föreskriver sig huvudsakligen från Italien, där det under romartiden hade en efterblomst-ring. Småningom inträdde en stilförändring till mera knappa former (katakombmåleri). Samtidigt sjönk den tekniska skickligheten. Under medeltiden sökte man åter arbeta sig fram till större teknisk fullkomning. Italien, som från 1300 och fram emot 1700 i stort sett kom att utgöra centrum för måleriet, erbjuder under denna tid en jämn utveckling. Dess huvudetapper utgöras av den mera spröda men livfulla ungrenässansen (t. ex. Botticelli), den idealiserande, antikpåverkade högrenässansen (Rafael—Tizian) och den energifyllda, oroliga, småningom nästan svulstiga barocken (Michelangelo, Tinto-retto). — De nordiska länderna visa under samma tid ett självständigt, högtstående måleri. Småningom inträder mellan detta och det italienska en växelverkan. I Holland, Flandern och Tyskland blomstrar en religiöst betonad konst med en säreget borgerlig anknytning, vilken ofta resulterar i ett burleskt genremåleri. Medan de italienska konstnärerna arbeta för kyrkan och furstarna, måla de nordiska huvudsakligen åt borgarna. Efter Holbein och Durer avtynar tyskarnas M. och har intill våra dagar blott att uppvisa en och annan sporadiskt uppdykande begåvning. Hos nederländare och flamländare framträder under denna tid en högt utvecklad M. (Rembrandt—Rubens). — Från och med 1700 och intill våra dagar dominerar Frankrike det europeiska måleriet. Under rokokon blir Paris konstcentrum. En ljus, lätt färgskala blir rådande och det koloristiska intresset knyter sig till stoffer och féerier (Bouclier). Revolutionen, vilken orsakades av en allmän ändring i tänkesätt, kom även för måleriet att innebära en brytning med det gamla. Antiksvärmeriet, som bland annat genom den första utgrävningen av det gamla Pompeji fått en ny impuls, grep sinnena. David, på en gång konstnär och jakobin, uppställde nya fordringar för måleriet. En strängt idealiserad framställning av människogestalten blir denna konstriktnings (nyklassicismen) huvudmål, medan intresset för färgen trängs i bakgrunden. Som en opposition emot denna torra, schematiska konst kan romantiken räknas. Dess banér-förare och störste konstnär Delacroix förenar en brinnande färg med ett nästan feberhett temperament. Ett alltmera inträngande naturstudium leder konstnärerna över till den s. k.