Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myrra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
el. dyl. I allmänliet brukar man dock
ej räkna religiösa åskådningar till M.,
endast särskilja vissa religiösa
riktningar av mera svävande typ som M.
Mysti’k, inom teologin beteckning
för starkt känslobetonade
fromhets-riktningar, ofta riktade särskilt mot
Kristus el. Jungfru Marias person och
med halvt erotisk färgning. — I
allmänt språkbruk betecknar M. något
otydligt, outgrundligt el. till sin
beskaffenhet tvivelaktigt.
Myt, sägen, saga, särskilt gudasaga.
Jfr Mytologi.
Mytens [mej’tens], holländsk
målar-släkt. — 1. Martin M. d. ä., 1G48—173C,
från 1G77 verksam i Stockholm, där
han blev högt uppskattad som
porträttmålare. M: s mest bekanta arbete
är porträttet av Olof Rudbeck
(i Uppsala universitet). — 2. Martin
M. d. y., den förres son. Se Meytens,
M. van.
Myteri’ anses föreligga, då
underordnade t. ex. krigsfolk och sjömän resa
sig emot dem, under vilkas kommando
de stå.
Mytile’ne, gammal stad på ön Lesbos,
Mindre Asien. Omkring 30,000 inv.,
greker. Livlig sjöfart, ön Lesbos
benämnes stundom M.
My’tilus (blåmussla), en mussla, som
lever vid Östersjöns stränder och vars
blåvioletta skal mångenstädes äro
anhopade till skalbankar
(mytilusmer-gel). Dessa förekomma ofta långt från
nutida havsstränder och flera tiotal
meter över dem och äro alltså
vittnesbörd om landhöjning. Jfr Blåmussla.
Mytologi’, läran om äldre folks
gudatro.
Myxöde’m, se Inre sekretion.
Målarkonsten. Allt efter teknikens
beskaffenhet talar man om
oljemålning, freskomålning, akvarell etc.
M. är urgammal; redan under
stenåldern förekomma de s. k.
grott-målningarna, livfulla,
naturalistiska framställningar, huvudsakligen
av djurmotiv. De gamle egypterna
hade en högt utvecklad, fastän
stereotyp M., och på Kreta finner man
samtidigt (omkring 1500 f. Kr.) ett
utomordentligt imponerande
fresko-måleri, antingen med nästan modern
friskhet avbildande blommor och djur
el. i klara färger återgivande festliga
processioner från hovlivet i palatset i
Knossos. Efter den egeiska
kulturens sammanbrott dröjde det
åtskillig tid, innan M. på europeisk mark
åter nådde samma utvecklingsgrad. I
Grekland uppstod dock under 300-t.
f. Kr. och framför allt under den
hellenistiska tiden ett måleri, som långt
överglänste det kretensiska (el.
egeiska) och det egyptiska och även
kan tävla med det moderna.
Förkärlek för arkitekturbilder och figurmo-
tiv karakterisera detta måleri, vars
färger äro hållna i ljusa toner. Vår
kännedom om detsamma föreskriver sig
huvudsakligen från Italien, där det
under romartiden hade en
efterblomst-ring. Småningom inträdde en
stilförändring till mera knappa former
(katakombmåleri). Samtidigt sjönk den
tekniska skickligheten. Under
medeltiden sökte man åter arbeta sig fram
till större teknisk fullkomning.
Italien, som från 1300 och fram emot
1700 i stort sett kom att utgöra
centrum för måleriet, erbjuder under
denna tid en jämn utveckling. Dess
huvudetapper utgöras av den mera
spröda men livfulla ungrenässansen
(t. ex. Botticelli), den idealiserande,
antikpåverkade högrenässansen
(Rafael—Tizian) och den energifyllda,
oroliga, småningom nästan svulstiga
barocken (Michelangelo,
Tinto-retto). — De nordiska länderna visa
under samma tid ett självständigt,
högtstående måleri. Småningom
inträder mellan detta och det italienska en
växelverkan. I Holland,
Flandern och Tyskland blomstrar en
religiöst betonad konst med en
säreget borgerlig anknytning, vilken ofta
resulterar i ett burleskt genremåleri.
Medan de italienska konstnärerna
arbeta för kyrkan och furstarna, måla
de nordiska huvudsakligen åt
borgarna. Efter Holbein och Durer avtynar
tyskarnas M. och har intill våra dagar
blott att uppvisa en och annan
sporadiskt uppdykande begåvning. Hos
nederländare och flamländare
framträder under denna tid en högt
utvecklad M. (Rembrandt—Rubens). — Från
och med 1700 och intill våra dagar
dominerar Frankrike det
europeiska måleriet. Under rokokon
blir Paris konstcentrum. En ljus, lätt
färgskala blir rådande och det
koloristiska intresset knyter sig till stoffer
och féerier (Bouclier). Revolutionen,
vilken orsakades av en allmän ändring
i tänkesätt, kom även för måleriet att
innebära en brytning med det gamla.
Antiksvärmeriet, som bland annat
genom den första utgrävningen av det
gamla Pompeji fått en ny impuls,
grep sinnena. David, på en gång
konstnär och jakobin, uppställde nya
fordringar för måleriet. En strängt
idealiserad framställning av
människogestalten blir denna konstriktnings
(nyklassicismen) huvudmål,
medan intresset för färgen trängs i
bakgrunden. Som en opposition emot
denna torra, schematiska konst kan
romantiken räknas. Dess
banér-förare och störste konstnär Delacroix
förenar en brinnande färg med ett
nästan feberhett temperament. Ett
alltmera inträngande naturstudium
leder konstnärerna över till den s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
