mer, som haft extremiteter. O. har rörligt förenade ansiktsben, så att munnen kan vidgas ofantligt. En del O. ha gifttänder i överkäken. Tungan är lång, smal och kluven. Högra lungan saknas el. är förkrympt. De krypa, klättra och simma bra och äro ofta blixtsnabba i sina rörelser. De äro mycket seglivade. Huggormens avhuggna huvud rör tungan och kan bita. Giftiga ormar äro som regel nattdjur, medan giftlösa äro i rörelse om dagen. De flesta O. lägga ägg (t. ex. snoken). En del ruva äggen som fåglarna (t. ex. pytonormar). Några föda levande ungar (t. ex. huggormen). Omkring 18,000 arter äro kända, de flesta i tropikerna, särskilt i klippiga ökentrakter el. djungler. De flesta arter uppehålla sig på marken. En del leva dock i vatten. De giftiga liavsormarna tillbringa t. ex. hela sitt liv i havet. Några arter leva i träd och ha då oftast grön färg. Hos oss finnes huggorm, snok och slät snok. Ormbett, se Ormgift. Ormbunkar (Filicales) äro kryptogama växter, vilka ha generationsväxling. Den ena generationen, sporofy-ten, är stor och kallas i dagligt tal ormbunke. Den andra generationen, gamofyten, är mycket liten och studeras bäst med mikroskopets tillhjälp. Till O. räknas bland annat Lummerväxter, Fräkenvä x-t e r och Egentliga ormbunkar (Filices). Dessa senare ha rotstock, från vilken uppskjuter långskaftade, parflikiga blad. Som unga äro bladen oftast inrullade i spetsen. Sporer bildas på bladens undersida. C:a 4,000 arter äro kända, varav några äro vanliga skogsväxter hos oss framför allt i fuktiga och skuggiga områden. Hit höra Aspidium*, Asplenium*, Sten-söta* och örnbräken*. I blomsterhandeln användes ofta Jungfru hår*. Ormen långe, berömt fornnordiskt drakskepp, den norske konungen Olav Tryggvessons* kommandoskepp. Ormgift alstras hos giftormar i körtlar, som med en fin kanal mynna på gifttänderna, vilka vanligen äro två i överkäken. Giftet är en gul, tjockflytande, klibbig vätska. Vår vanliga huggorms bett är livsfarligt blott för små barn. Vid ormbett omlindas den bitna kroppsdelen ganska stadigt ovanför bettet för att försvåra giftets spridning. Man kan söka suga ut giftet, om bettet är mycket färskt. För övrigt ges stärkande medel, i nödfall sprit. Numera finns serum mot ormgift, vilket har användning huvudsakligen i tropikerna. Ormslå el. Kopparorm (Anguis fragilis), en art ödlor, som saknar extremiteter och ser ut som ormar. Den är tecknad i grått till rödbrunt med Indiska ormtjusare. mörkare strimmor. Längd upp till 50 cm. O. lever av maskar och sniglar. Ormtjusare uppträda särskilt i Indien. Genom att spela på en flöjt, försätta de sina ormar, vanligen glasögonormar, i ett egendomligt retat ocli lialvt bedövat tillstånd, under vilket ormarna vagga fram och tillbaka med framkroppen. Ormtunga, se Gunnlög Ormtunga. Or’mus (I-Iormus). — 1. Fordom berömd stad på ön Jerun mellan Persiska viken ocli Omanviken. Under medeltiden blev O. genom sitt gynnsamma läge en synnerligen betydande handelsstad och gjordes vid 1500-t :s början skattskyldig under Persien. Staden förstördes 1622. — 2. Se Hormus. Ormussundet, det sund, som förenar Persiska viken med Arabiska havet. Or’muzd, egentligen Ahrumazda, se Mazdaism. Ormvråken (Buteo buteo) hör till dagrovfåglarnas (Accipitres) ordning. Mellersta och västra Europa. Förekommer över hela landet, norrut åtminstone till mellersta Norrland. Lever av diverse små gnagare, ormar, ödlor, grodor, gräshoppor, även fåglar. övervägande nyttig. Flyttfågel. Häckar i träd. Ornament', prydnad, prydnadsmön-ster, utsirning. Med avseende på ornamenti kens motivval brukar man skilja på geometriska ornament och växt- och djurornament. Orna’t, prästerlig ämbetsdräkt. Ornitolo’g, fågelkännare, naturvetenskapsman, som företrädesvis studerar fåglarna. Ornäs, vid sjön Runn, sö. Dalarna, historiskt ryktbar ort sedan Gustav Vasas tid. Jfr Barbro Stigsdotter.