Protal’lium, den bladformiga lilla skiva, som utgör huvuddelen av gamo-fyten hos ormbunkarna. Protegé [-sje’], fr., skyddsling, gunstling. — Protege’ra [-sje-], beskydda, försvara, gynna. Protei’nämnen, äggviteämnen. Under denna benämning sammanfattas ett stort antal kvävehaltiga organiska ämnen, av vilka de animaliska ämnena till större delen bestå. P. ingå även som en viktig'beståndsdel i växterna, särskilt i deras frön. Kol, väte, kväve ocli syre finnas i alla P. Flertalet P. innehålla dessutom även svavel, en del jämväl fosfor. P. kunna indelas i egentliga äggviteämnen, proteider och albumo-ider. Största delen av djurens muskler, körtlar och blod bestå av äggviteämnen. Karakteristiskt för flertalet av dessa är, att de koagulera, om deras lösningar upphettas, att de äro svårlösliga el. olösliga i alkohol, samt att de fällas ur sina lösningar av vissa syror (salpetersyra, garvsyra, pikrinsyra m. m.) och av vissa salter. Lösningarna äro i regel kolloida och vrida alltid polarisationsplanet åt vänster. Bland de i naturen förekommande äggviteämnena märkas albuminerna, som ingå i äggvita och blodserum, äro lösliga i vatten och koagulera vid upphettning till 70° i närvaro av något salt, de i vatten olösliga globuli-nerna, till vilka räknas fibrinogen, som ingår i blodplasman, och myosin, varav musklerna till största delen äro uppbyggda, samt fosforglobulinerna, till vilka bland annat räknas kasein el. ostämne samt legumin, som förekommer i ärtväxternas frön. Prote-iderna äro till sin sammansättning mera komplicerade än de egentliga äggviteämnena och kunna sönderdelas i dylika jämte andra ämnen (färgämnen, kolhydrat). Till proteiderna höra t. ex. hämoglobin, det röda färgämnet i blod, nukleoproteiderna, som förekomma i djurorganismens cellkärnor, samt gly-koproteiderna, som finnas i brosk m. m. Till albumoiderna, som utgöra djurkroppens stödjesubstanser, räknas bland annat hornämne el. keratin, den väsentliga beståndsdelen i överhud, hår och naglar, samt kollagen, som bildar huvudmassan i bindväv, benväv och brosk. Protektion, beskydd, försvar. Protektionism, skyddstullsystem. Se Tullfrågan. Protektionist’, anhängare av skyddstullar. Protek’tor, riksföreståndare. Oliver Cromwell* innehade titein ”Lord high protector” i egenskap av den engelska republikens högste styresman. Senare övergick titeln till sonen Richard Cromwell*. Protektora’t, skyddsherreskap, skydds-välde. Proteoly’tiska enzym, enzym, som verka sönderdelande på äggviteämnen. Exempel på P. äro pepsin, som förekommer i magsaften, och trypsin, som finnes i pankreassaften. Pro tertio, lat., för det tredje. Prote’s, en konstgjord del, som avser att utfylla el. ersätta någon kroppslig bristfällighet t. ex. löständer, konstgjorda lemmar etc. Protest’, bestridande, gensaga. P. erfordras bland annat för skyddande av växelrätt, då växelförpliktelse icke uppfyllts. Protestantism, sammanfattande beteckning för de nord-europeiska religiösa rörelser, vilka under början av 1500-t. arbetade för en brytning med den romersk-katolska kyrkan. Orsakerna till P: s uppkomst voro flera. Den romersk-katolska kyrkan hade alltmer inriktat sig på strävanden efter politisk makt. I de ledande kretsarna inom kyrkan var det religiösa intresset svagt. Renässansens strävan efter tankefrihet och kritiska inställning mot gammal auktoritetstro verkade inom den katolska kyrkan nedbrytande. I nord-Europa, fingo renässansströmningarna en allvarligare inriktning. Här trädde de konstnärliga intressena tillbaka för de vetenskap-ligt-filosofiska. Detta medförde, att man här mindre inriktade sig på kritik och förakt för äldre åskådningar, mera strävade att finna något slags sanningskärna bakom de dogmavlag-ringar, som under tidernas lopp avsatt sig i den katolska kyrkans lärobyggnad. Denna kärna trodde man sig finna i bibeln och speciellt i evan- ~ gelierna. Boktryckarkonstens uppfinnande möjliggjorde åsikternas spridande ut bland folket. Till en del har man i P. även velat se ett uttryck för nord-germanernas frihetssträvan-den och en reaktion mot den formtrogna och lagiska ande, som den av de latinska folken burna katolicismen gav uttryck åt. Redan före 1500-t. uppträdde protestantiska strömningar, bland vilka må nämnas de av Huss, Savonarola och Wycliffe ledda rörelserna. Först genom Luther i Tyskland samt Zwingli och Calvin i Schweiz kom P. till genombrott. Namnet P. uppkom ur den protest, som dé för frihetssträvandena vunna tyska furstarna och städerna på riksdagen i Speier 1529 avlämnade mot den katolska majoritetens beslut. Så småningom inträdde väpnad konflikt mellan protestanter och katoliker i Tyskland. Jfr Schmal-kaldiska kriget. Även i Schweiz utbröt strid. Katolikerna besegrades 3531 i slaget vid Kappel, i vilket Zwingli stupade. De franska protes-