gram. Radikalismen bildar alltså motsatsen till konservatismen. Radikalism, krav på en genomgående reformering av de bestående samhällsformerna. Jfr Radikal. Radikan’d, matematisk storhet, som skall göras till föremål för rotutdrag-ning. Ra’dio, benämning på trådlös telegrafi och framför allt trådlös telefoni (eng. broadcasting). R. grundar sig på de s. k. elektriska vågorna, vilka första gången konstaterades av den tyske fysikern Hertz 1888. Praktiskt användes dessa vågor först av italienaren Marconi för trådlös telegrafering. Den trådlösa telefonin utvecklades i större omfattning först i Amerika. Om man släpper en elektrisk ström, som ideligen avbrytes, genom en ledning, uppträda i ledningstrådens omgivning spänningsändringar, vilka fortplanta sig ut i rymden. Dessa elektriska vågor ha samma hastighet som ljusvä-gorna, nämligen 300,000 km. i sekunden. Våglängden blir beroende av hur ofta strömmen öppnas och slutes. De vid R. använda vågorna ha en våglängd variérande mellan över 10,000 m. och omkring 100 m. Ännu kortare vågor benämnas Hertzska vågor (ned till 0.01 m.). De kunna iakttagas med en enkel, av Hertz konstruerad apparat. Det må vidare nämnas, att om våglängden hos vågrörelsen uppgår till bråkdelar av mm. uppfattas den som värmestrålning el. ljusstrålning (de något kortare vågorna). Vid ännu större kortvågighet erhållas röntgenstrålar. Så uppfattas fenomenen för närvarande enligt den av Maxwell uppställda elektromagnetiska ljusteorin. De elektriska vågorna framkalla i en ledare, som passeras av vågorna, elektriska strömmar. Styrkan av dessa strömmar beror bland annat på vilken kapacitet ledaren har, d. v. s. pä hur stor elektricitetsmängd, den kan rymma, samt på dess förmåga av själv-induktion. Ledaren är, säger man, avstämd för en viss våglängd. Om de elektriska vågor, som passera ledaren, ha just denna våglängd, framkallas betydligt starkare elektriska strömmar än om vågorna ha annan våglängd. Denna avstämning kan man variera genom att till- el. frånkoppla en till sin verkan föränderlig spole (variometer) och en variabel s. k. kondensator till mottagningsapparaten. Kondensatorn är uppbyggd av metallskivor med isolerande mellanlägg. Även luften kan här tjäna som isole-ringsmedel. Vid trådlös telegrafering använder man s. k. dämpade vågor. Vid utsändningen låter man en gnista slä genom en lucka i antennens ledningskrets. En elektrisk gnista är en ur- laddning genom luften, vid vilken elek-tricitetsmängder oerhört hastigt vandra fram och åter i antennens led-ningskrets och genom gnistgapet. Sä småningom upphöra emellertid dessa strömväxlingar. Dessa åstadkomma därför elektriska vågor, vilka småningom avtaga i styrka, d. v. s. dämpas. Genom att utsända sådana grupper av vågor olika tätt enligt överenskommet system kan man alltså sända meddelanden ut i rymden. Vid mottagningsstationen registreras dessa våg-grupper genom särskilda apparater. Vid trådlös telefoni och numera ibland även vid telegrafi använder man en kontinuerlig (odämpad) vågrörelse med vanligen ganska högt svängnings-tal. Styrkan av denna vågrörelse varieras med hjälp av en ström, som passerar talapparaten och som för-stärkes och försvagas i enlighet med svängningarna i talapparatens membran. I mottagningsapparaten använder man sig, särskilt när det gäller starkare vågrörelser, d. v. s. på kort avstånd från avsändningsstationen av en s. k. kristallmottagare. Vissa mineral (mest användas blyglanskristaller), som stå i kontakt med en metall-el. grafitspets, genomsläppa endast strömmen i en riktning. Härigenom ansamlas elektricitet på ena sidan om kristallmottagaren. Denna elektricitetsmängd får strömma genom en ledning, i vilken finnes en vanlig mikrofon och i vilken strömändringarna omvandlas i ljudvågor. Jfr Telefon. I mottagningsapparater, som äro avsedda för längre avstånd, användas s. k. audionlampor el. treelektrodrör, vilka bestå av en glasklocka, som innehåller förtunnad luft (hårda rör ha starkare förtunnad luft än mjuka rör) samt en metalltråd, vilken av en elektrisk ström bringas att glöda. Frän tråden utstötas härvid elektriskt laddade småpartiklar s. k. elektroner. I lampan finnes vidare en metallplatta, vanligen av nickel, som kallas anod och vilken hålles elektriskt laddad med ett batteri, som är kopplat till glödtrådens ledningskrets. Elektronerna dragas till plattan, där de avlämna sin laddning. Därför går en ström mellan anoden och glödtråden. I lampan finnes emellertid dessutom ett metallgaller, vilket står i förbindelse med en ledningskrets, i vilken elektriska strömmar, framkallade av de elektriska vågorna från en utsändningsstation, gå fram. Genom dessa strömmar avledas en del av elektronerna, som utstötas från glödtråden, och dessa elektroner nå alltså aldrig fram till anoden. Parallellt med de av vågrörelserna framkallade strömmarna i mottagningsstationens antennledning framkallas alltså variationer i den likström,