darc förklarades, att ständerna skulle se sig tvungna att avsätta konungen, ifaJJ denne ej hädanefter rättade sig efter grundlagarna. — 2. En lag, som reglerade de konstitutionella förhållandena mellan Sverige och Norge under unionen. R. upphävdes 1905. Riksamiral, se Riksämbetsmän. Riksantikva’rie, svensk ämbetsman, som har uppsikten över fornminnes-vården inom riket, har att tillse att vid kyrkorestaurering de konst- och kulturhistoriska synpunkterna beaktas samt tillsammans med byggnadsstyrelsen, att de icke kyrkliga kulturhistoriskt intressanta byggnader, som stat, kommun el. allmän institution förvalta, vårdas på ett tillfredsställande sätt. R. är därjämte chef för statens historiska museum. R. är Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademins ständige sekreterare. Riksarkiva’rie, riksarkivets chef. Riksarkivet, se Arkiv. Riksiavtal, överenskommelse angående arbetsvillkor inom en industri, ett fack eller ett yrke, vilken gäller över hela landet. Riksbanken, Sveriges centralbank, dess numera (sedan 1904) enda sedelutgivande bank. R., som grundades av J. Palmstruch år 1656, är det äldsta nu existerande bankinstitutet. Av R. utgåvos förmodligen de första banksedlarna. Genom ett oförsiktigt utgivande av sedlar gick banken emellertid ganska snart efter sitt bildande omkull och övertogs därefter 1668 av statsverket. Bankens styrelse utgöres av sju bankofullmäktige, av vilka sex utses av riksdagen (genom elektorsval) samt en, ordföranden, av regeringen. R. är sålunda ett riksdagens verk. Chefen för R. benämnes förste deputerad. Närmast biträdes han av tvenne andra deputerade. — För R:s sedelutgivningsrätt gälla vissa fasta bestämmelser, som dock i stor utsträckning suspenderades under krigstiden. Utlåningen bedrives väsentligen till de enskilda bankerna, som hos R. rediskontera växlar. Om än i mindre utsträckning förekommer dock även utlåning till andra än banker. Bl. a. har R. en till storleken av riksdagen bestämd avbetalningslånefond. R. har hittills ej lämnat ränta på insatta medel, ehuru möjlighet därtill i viss mån beretts R. R. driver ett sedeltryckeri och ett pappersbruk. Riksdagen, den svenska folkrepresentationen. R. leder sitt ursprung från medeltidens herredagar. Som den första R. brukar räknas det möte, som hölls i Arboga under Engelbrekts ledning 1435. Där närvoro förutom adel och präster även köpstadsmän och bönder, vilket gav sammankomsten en från de tidigare herredagarna avvikande karaktär. Den svenska R. handlade till en början uteslutande mera betydelsefulla frågor av rent politisk karaktär. Med lagstiftnings- och be-skattningsfrågor tog den ej befattning förrän under 1500-t. Första gången R. deltog i lagstiftningsarbetet var vid riksdagen i Västerås år 1527. Genom den första riksdagsordningen, som utfärdades av Gustav Adolf 1617, lagfästes den ur den tidigare utvecklingen framsprungna uppdelningen av R. eller, som den då kallades, rikets ständer på fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Redan under början av 1600-t. kan R: s rätt att pä folkets vägnar ensam utan konkurrens från de landskapsmöten av olika art, som alltjämt höllos, deltaga i lagstiftningsarbetet anses klarlagd. Utvecklingen ifråga om beskattningsrätten tog längre tid och först under slutet av 1600-t. stadgade sig definitivt R: s befogenhet att utan någon inblandning från de s. k. provinsialmötena i detta avseende handla å folkets vägnar. Under det karolinska enväldets dagar på slutet av 1600-t. och början av 1700-t. nedsjönk R. till att bliva blott ett redskap för de enväldiga konungarna. Efter Karl XII: s död kom den starka reaktion häremot, för vilken bl. a. 1723 års riksdagsordning är ett uttryck. All makt samlades från denna tidpunkt hos R. R. var praktiskt taget enväldig såväl på lagstiftningens som på beskattningens område liksom även ifråga om alla rent politiska frågor, de utrikespolitiska inbegripna. Karakteristiskt för utvecklingen av R. under frihetstiden är det inflytande, som de ”deputationer”, som tillsattes för ärendenas beredning, erhöllo. Framför allt samlades makten hos det s. k. sekreta utskottet. Genom Gustav III: s statskupp år 1772 reducerades riksdagens inflytande ånyo ungefärligen till vad det varit före det karolinska enväldets dagar. Genom förenings- och säkerhetsakten år 1789 reducerades det ytterligare. Efter Gustav IV Adolfs avsättning år 1809 inriktades ansträngningarna med utgångspunkt från erfarenheterna å ena sidan från det karolinska enväldets dagar, å andra sidan från frihetstiden på att söka genomföra en tryggad maktfördelning mellan konung och R. För denna strävan är bl. a. 1810 års riksdagsordning ett uttryck. R:s uppdelning på fyra stånd bestod till 1866 års representationsreform. Enligt 1866 års riksdagsordning skulle R. icke längre bestå av fyra stånd utan av två kamrar. De förändringar, som R. undergått sedan denna tidpunkt, hänföra sig i första hand till valrätts- och valbarhetsbe-stämmelserna.