Riksheral´diker, titel på ämbetsman, som har till uppgift att granska förslag till stadsvapen, vapen å offentliga byggnader, mynt etc. R:s instruktion är av 1813 med tillägg av 1885. Rikshovmästare, titel på en hög dansk riksämbetsman, vilken var den förnämste världslige medlemmen av riksrådet. Ämbetet upphävdes 1660. Värdigheten infördes även i Sverige på 1400-t. Den siste svenske R. var Per Brahe d. ä. (utnämnd 1561). Titeln R. förekom även i Norge samt i det gamla frankiska riket (se Major domus). Rikshövitsman, egentligen detsamma som riksföreståndare under medeltiden i Sverige. Bägge titlarna brukade innehavas av samma person. Jfr Riksföreståndare. Rikskansler, i vissa länder hög ämbetstitel. Se Kansli och Tyskland. Rikskonferenser, sedan 1907 benämning på de regelbundet återkommande överläggningar, som hållas mellan Storbritanniens regering och de brittiska koloniernas förnämsta statsmän. Dessa möten kallades förut kolonialkonferenser. Riksland, fordom benämning på alla områden, som hörde under Tyska riket. Under Elsass-Lothringens förening med Tyska riket benämndes även det R. Rikslikare, se Metersystemet. Riksmark, se Mark 3. Rik’smarskalk [-sjalk’], titel på de svenska hovstaternas högste chef. 1607 förekom titeln för första gången i Sverige. Rik’smarskalk’sämbetet, vars chef är riksmarskalken, är överstyrelse för de svenska hovstaterna. Riksprototy'p, rikslikare. Se Metersystemet. Riksrega´lier, de yttre, staten tillhöriga tecknen på den kungliga makten. De egentliga R. äro i Sverige kronan, äpplet, spiran, svärdet och nyckeln. På senare tid har bruket av regalierna i hög grad inskränkts i Sverige. R. benämnas även kronjuveler. Riksråd, fordom bruklig skandinavisk benämning dels på en kunglig rådgivare (rådsherre), dels på samtliga dylika rådgivare. Riksräkenskapsverket inrättades genom riksdagsbeslut 1920. R. har till uppgift att utöva kontroll över statens räkenskapsväsen samt att tillse att förvaltningen skötes med nödig sparsamhet och i överensstämmelse med gällande föreskrifter. I spetsen för R. står en generaldirektör. Verket är uppdelat i en riksbokslutsbyrå och en revisionsbyrå. Riksrätt, en särskild domstol, som har att handlägga mål emot statsråd el. i statsrådet tillfälligt föredragande för brott, som bestå i ett handlande i strid med grundlagens stadgande (Reg. formen § 106), samt emot ledamot av Högsta domstolen el. Regeringsrätten, vilken icke med oväld fullgjort sitt domarevärv (Regeringsformen § 101). Riksskattmästaren, under 1600-t. i Sverige titel på en av de höga riksämbetsmännen, den femte i rang. R., som förestod rikets drätsel, hade förut titeln kammarmästare. Den siste R. var Sten Bielke (d. 1684). Riksspråk, de bildades samtalsspråk, står i en viss motsats till dialekterna i ett språk. Högsvenskan ansluter sig närmast till Mälarlandskapens dialekter. Riksstat, en uppställning över statsverkets inkomster och utgifter, som vid slutet av varje riksdag av denna fastställes för kommande budgetär. Riksståthållare, titel på en ämbetsman, som kunde utnämnas att förestå den norska regeringen i Oslo enligt Norges grundlov av år 1814. Ämbetet upphävdes 1873. Riksstäder, i det forna Tyska riket benämning på de städer, vilka lydde omedelbart under kejsaren och riket, även kallade riksomedelbara städer. Rikstelefon, se Telefon. Riksvapnet, Svenska, fastställdes 1908 genom lagen om rikets vapen, i vilken förbjöds godtyckliga förändringar av detsamma. Officiell skillnad infördes mellan stora och lilla R. Jfr bilagan över vapen. Om Danmarks rätt att föra tre kronor som vapen tvistades mycket under 1500-t. Riksämbetsmän, från senare hälften av 1500-t. benämning i Sverige på vissa högre ämbetsmän. Bland dessa kallades riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen, rikskansleren och riksskattmästaren ”de fem höge riksämbetsmännen”. Karl XI avskaffade dessa riksämbeten, av vilka en del återupplivades för en kort tid under Gustav III och Gustav IV Adolf. Av dem finnes numera endast riksmarskalksämbetet kvar. Riksäpple, ett av en korsformig ring omgivet klot, vanligen krönt med ett kors, utgörande en symbol av härskarvärdigheten. Jfr Riksregalier. Riktmedel, de delar på ett eldvapen, som tjäna till vapnets inriktning. På de vanliga handeldvapnen utgöras R. av korn och sikte. Siktet utgöres vanligen aven siktram, som är uppfällbar och graderad, så att de kunna inställas för olika avstånd. Vid riktningen av artilleripjäser måste vida mera invecklade R. användas. Ril’ke, R. M., f. 1875, österrikisk skald. Bland R: s diktsamlingar må