är vanligast i östersjöländerna ocli pä Bornholm. R. byggdes ofta så att den även kunde användas i försvarssyfte. Rundmaskar (Nemathelminthes) äro mestadels parasitiskt levande maskar av cylindrisk, ofta trådlik form. Tarm saknas hos en del arter. Blodkärlsystem saknas. R. kunnä indelas i Nematoda, till vilken grupp bl. a. hästspolmasken och andra spolmaskar samt trikinen och springmasken höra, och Acantliocephala. Rundmunnar (Cyclostomi), lågt stående ryggradsdjur, vilka sakna pariga extremiteter och käkar. R. ha sitt namn av att munöppningen är rundad. Till R. höra Nejonögon och Pirål. Rundradio, se Radio. Runeberg. — 1. J. L. R., 1804—77, finländsk skald. Det verk, som framför allt gjort R. älskad och beundrad, är den episk-lyriska diktcykeln F ä n-rik Ståls sägner, soin skildrar episoder ur Finska kriget 1808—09. Diktverket är fyllt av fosterländskt patos och varm humor, skildringarna äro än heroiskt glansfulla, än gripande mänskliga. Gestalterna äro livfullt och verklighetstroget tecknade. R. skrev även flera större episka dikter, Älgskyttarna, Julkvällen, Nadeschda, Kung F j a 1 a r, samt tragedin Kungarna på Salamis. R. är Finlands nationalskald och hans arbeten ha även i Sverige vunnit en ofantlig popularitet. — 2. V. M. R., 1838—1920, den förres son, skulptör. R. vistades i flera år i Rom, där han anslöt sig till den klassiska riktningen (A p o 11 o n och M a r s y-a s, Psyche med sefyrerna). Efter att ha flyttat till Paris 1876 övergick R. till den franska realistiska stilen. R. utförde en monumentalstod av sin fader, Runebergsstoden. Av hans övriga större arbeten märkes Alexanderstoden. Runge [ro’nge], O., 1777—1810, tysk målare, en av de främsta representanterna för den tyska romantiken. R. målade porträtt (Barnen Hiilsen-beck, R:s föräldrar på promena d) samt symboliska kompositioner. Ru’nius, Johan, 1679—1713, skald. R. åtnjöt stort anseende hos samtiden. Han var en synnerligen flitig tillfäl-liglietsdiktare, skrev framför allt glatt skämtsamma sällskapsvisor. Friskens och R u n i i resa till Dalarön är en idyllisk resebeskrivning på vers. Runmärke, se Smörprovning. Runn, sjö sö. om Falun, Dalarna. 70 kvkm. Avflyter genom Lillälven till Dalälven. Runor, den äldsta bokstavsskriften hos de germanska folken. R., som längst bibehöllo sig i Norden, ersat- Runsten. tes efter kristendomens införande av det latinska alfabetet. R: s ordningsföljd kallas runrad. De äldre, germanska el. urnordiska R: s runrad har 24 R., indelade i tre avdelningar på åtta R. Den äldre runraden ersattes småningom i Norden av den yngre runraden med 16 R. Varje R. har i allmänhet en rak, lodrät linje, stav el. huvudstav. Bistavar kallas de linjer, varigenom R. skiljas från varandra. Genom utelämnande av huvudstaven åstadkoms en ytterligare förenkling av R. (stavlösa R. el. hälsingerunor). Största delen av de bevarade runinskrifterna utgöras av minnesskrifter över avlidna. R. ristades oftast pä stenar, runstenar, ibland på berghällar. Runinskritterna från 800- och 900-t. omgåvos med raka linjer, vilka emellertid under 1000-1, kröktes och sinnrikt formades till s. k. ormslingor el. drakslingor. Runstav, primstav el. årsstav, en särskilt under medeltiden i Skandinavien använd beständig kalender, i vilken de kalendariska tecknen utgjordes av runor. Runorna inristades vanligen på stavar el. käppar. Ännu under 1500-t. användes R. allmänt men ersattes senare av de årliga almanackorna. Runsten, se Runor. Runö, mindre ö i Rigabukten, sö. om ösel, med svensktalande befolkning. Jfr Estsvenskar. Ruo’tevare, fjäll i Kvikkjokk, Lappland, innehållande en betydande massa titanhaltig järnmalm. Rupert, Ruprecht, prins av Pfalz, 1619—S2. R. utmärkte sig särskilt som kavallerianförare på Karl I: s sida i striden mot det engelska parlamentet. I striderna vid Marston Moor 1644 och Naseby 1645 visade han stor tapper-