sta stenkolstillgångarna finnas i S. i England. Belgien, n. Frankrike och Saarområdet, i sv. Tyskland, Schlesien, s. Ryssland (Donetsbäckenet), Kina, Spetsbergen samt Nordamerikas öststater. Se vidare Stenkol. Stenkol st jiira erhålles vid torrdestil-lation av stenkol, fabriksmässigt framför allt som biprodukt vid lysgas- och koksverken. S. har stor användning inom industrin, bland annat som utgångsmaterial för framställning av färgämnen, desinfektionsmedel, läkemedel m. m. StenmetcorPtcr, se Meteorer. Stenmurkla, se Murkla. Stenogrrafi’, snabbskrift, skrivsystem, vilket med hjälp av tecken och förkortningar möjliggör ett ordagrant upptecknande av ett muntligt anförande. Mycket kända äro M e 1 i n s och Arends’ system. — Stenogr a’f, person, som är kunnig i stenografi, snabb skrivare. Stensalt, koksalt, klornatrium (NaCl), förekommer som mäktiga lager i vissa geologiska formationer, ofta tillsammans med gips, stundom med kali- och magnesiasalter (se Stassfurt). S. är avsatt ur instängda havsvikar el. av-loppslösa sjöar genom vattnets avdunstning. Koksalt ingår också till omkring 3 % i världshavens vatten. I avloppslösa sjöar, där avsättning av salt äger rum, uppgår salthalten till 20 30 % (ex. Döda havet, Stora saltsjön), huvudsakligen koksalt. Stenslmvud, urbergsparti, utskjutande vid Skånes ö. kust. Stenskvätta, se Skvättesläktet. Stenstorp, municipalsamhälle (sedan 1923) 2 mil. sv. om Skövde, Västergötland. 800 inv. Järnvägsknut. Stenström, K. J., f. 1869, jurist, konsultativt statsråd 1911—14, landshövding i Västernorrlands län sedan 1918. Stensärt, se Ärter. Stensöta (Polypodium vulgäre) hör till ormbunkar. Den har en brun, fjällig rotstock, som har sötaktigt bitter smak. Från denna uppväxa skaf-tade, pardelade, läderartade, övervintrande, gröna blad. S. är vanlig pä berghällar o. dyl. Ste’ntor, en av de grekiska kämparna vid Trojas belägring. S. hade en stämma, som var lika stark som femtio mäns tillsamman. Därav uttrycket stentorsröst. Stentryck, se Litografi. Stemingrsund, municipalsamhälle (sedan 1919) vid segelleden Göteborg— Uddevalla, s. Bohuslän. 200 inv. La-stageplats. Stenåldern kallas den förhistoriska period, då människan ännu tillverkade sina redskap och vapen av sten samt av ben och trä. S. brukar indelas i p a 1 e o 1 i t i s k och n e o 1 i t i s k tid. Den förra motsvarar en del av istiden och dess slutfas. Den senare brukar i Norden indelas i äldre och yngre S. Under den äldre användes oslipade, under den yngre slipade flintredskap. S. inträffade vid olika tidpunkter i olika länder och har för vissa naturfolk fortsatt in i våra dagar. För kulturfolken i Europa, Nordafrika och Väst-asien växlar stenåldersepokens slut ungefär mellan 4,000 och 2,000 år f. Kr. Under S: s yngre delar började kopparn användas och övergångstiden till bronsåldern brukar benämnas kopparåldern. I Skandinavien har man inom den yngre S., som där började i 5:e årtusendet el. tidigare, urskilt fyra perioder: 1) Trindyxtiden, då de döda begrovos i jordgravar. Från denna tid har man funnit slipade flintyxor samt trindyxor av annan sten. 2) Döstiden, då de döda begrovos i stendösar el. under flat mark. Verktygen voro tunn-nackiga flintyxor. 3) Gånggriftstiden, då de döda begrovos i gånggrifter, täckta av stora hällar, el. jordades under flat mark. Verktygen voro tjock-nackiga flintyxor, dubbeleggade och båtformiga skafthålsyxor, dolkar av flinta samt flata yxor av koppar. 4) Hällkisttiden, då de döda begrovos i hällkistor el. jordades. Verktyg voro tjocknackiga stenyxor, dolkar av flinta etc. Man bedrev åkerbruk (vete, korn, hirs). Husdjur voro nötkreatur, får, getter, svin. Den nordiska S. räknas fram till år 1800 f. Kr. Stenåldershavet. Under nordiska stenåldern voro de nutida kusttrakterna och de lägre delarna av vårt land (t. ex. Upplp.nd) sänkta under havsytan ; man har betecknat den dåtida östersjön som S. Jfr Litorinahavet och Nivåförändringar. Stephenson [stiv’nsffin], G., 1781— 1848, och R., 1803—59, berömda engelska järnvägsbyggare. Jfr Lokomotiv. Stereoisomeri’, se Isomeri. Stereometri’, elementär rymdgeometri. Stereosko’p. En vanlig form av S. består av en träställning, i vilken fästs tvenne positiva linser, den ena avsedd för vänstra ögat, den andra för högra ögat. Genom linserna, använda som förstoringsglas, betraktas tvenne fotografier av t. ex. en rums-interiör, som tagits på ett sådant sätt, att den ena återger rumsinteriören sådan den ter sig för ett liögeröga, den andra interiören sådan den ter sig för ett vänsteröga. Bilderna sammansmälta för åskådaren till en enda fristående bild.