och dels som sulfat, varav gips är det allmännaste. Fritt el. gediget S. förekommer dels i vulkaniska trakter, t. ex. Sicilien, och dels i vissa sedimentära (lagrade) bergarter, särskilt i Louisiana och Texas, U. S. A., i samband med salt- och petroleumförekomster. De sistnämnda spela nu den största ekonomiska rollen, sedan man uppfunnit en sinnrik metod att smälta och i flytande form pumpa upp S. genom borrhålsrör från de stora djup under lösa avlagringar, varest det förekommer. Världsproduktionen av S. har under de senaste åren uppgått till omkring 2,000,000 ton. Den största mängden kommer från Förenta Staterna. I deu kemiska industrin användes i stor utsträckning S.-kis för samma ändamål som S. Se vidare S.-kis och S.-syra. Svavelbaser, kemiska föreningar med basisk karaktär, innehållande radikalen SH. Svavelblomma erhålles som ett fint, gult pulver vid sublimering av svavelångor. Svavelbly, se Blyglans. Svavelkis (pyrit), ett mineral, som består av järn och svavel [FeSaj, och som kristalliserar i reguljära systemet. S. är till färgen mässinggul, starkt me-tallglänsande. Den repas ej med knivspets (kännetecken gentemot koppar-kis). S. förekommer ofta i stora samlade lagerformade massor. S. är ofta blandad med kopparkis (ex. Falu-, Röros-, Sulitelmagruvorna, Skellefteå-fältet) och brytes då som kopparmalm. S. användes bland annat för framställning av svavel, svavelsyra, järnvitriol och rödfärg. Produktionen uppgick år 1924 till 4,700,000 ton. Svavelkvicksilver, se Cinnober. Svavelmetaller, se Sulfider*. Svavelsal ter, se Svavlor. Svavelsyra, kem. formel H2SO4, den tekniskt viktigaste syran. Genom förbränning av svavel el. röstning (stark upphettning vid lufttillträde) av svavelkis erhålles svaveldioxid [SO2], som är en gas med sticknnde lukt. Denna kan i sin tur ytterligare oxideras till svaveltrioxid [SO3], som i rent tillstånd bildar sidenglänsande, lättflyktiga kristallnålar, vilka med begärlighet förena sig med vatten till svavelsyra [S03 + H20 = H2SO4]. Tekniskt sker oxidationen av svaveldioxiden antingen med användande av salpetersyra som oxidationsmedel el. genom användning av platinerad asbest som kontaktsubstans. Det förra tillvägagångssättet, som är det äldre, benämnes blykammarprocessen, enär oxidationen sker i kamrar av blyplåt. De gaser, som bildas vid röstning av svavelkis, ledas, sedan de befriats frän damm, in i det av syrefast tegel uppförda s. k. Glovertornet, fyllt med gal- lerformigt upplagda, eldfasta stenar. Vid passagen genom tornet avkylas gaserna och inledas därefter i blykamrarna, där svaveldioxiden i närvaro av luft och vatten utsättes för inverkan av ångor av salpetersyra el. kvävoxider. Härvid bildas svavelsyra. Denna s. k. kammarsyra samt avlopps-gaserna från sista kammaren, som i huvudsak bestå av kvävgas men även innehålla en del nitrösa gaser, ledas därefter in i det s. k. Gay-Lussac-tornet. Detta är av samma konstruktion som Glovertornet men fyllt med koksstycken. Ner genom detta torn flyter en ström av koncentrerad svavelsyra, som med de nitrösa gaserna ger en förening, som benämnes nitro-sylsvavelsyra. Nitrosylsvavelsyran och den utspädda kammarsyran ledas därefter ånyo in i glovertornet, där kväv-oxiderna frigöras och återvända till blykamrarna. I glovertornet äger också en koncentration av kammarsyran rum. Enligt den andra metoden, den s. k. kontaktmetoden ledas luft och svaveldioxid, något uppvärmda, genom en kammare, innehållande ett antal silbottnar, på vilka ligga platinerad asbest. Under inverkan av denna förenar sig luftens syre direkt med svaveldioxiden till svaveltrioxid, som i vatten löses till svavelsyra. — Koncentrerad S. (96 å 98 %) är en tung, tjockflytande, färglös, starkt frätande vätska. Specifik vikt 1.84. Kokpunkt 388°. De väteersättande metallerna giva med utspädd S. sulfat och vätgas, de icke väteersättande med varm koncentrerad S. sulfat och svaveldioxid. Bly angripes endast i obetydlig utsträckning av S., guld och platina icke alls. S. användes i stor utsträckning inom den kemiska industrin framför allt för fabrikation av konstgödningsmedel, sprängämnen, soda m. m. Genom kontaktmetoden kan även erhållas så kallad rykande svavelsyra, vilken kan anses bestå av svavelsyra, som innehåller svaveltrioxid. Svavelsyrlighet, se Svavel. Svavelväte, se Svavel. Svavlor, benämning på de negativa sulfiderna och de mot dem svarande syrorna. Exempel: koldisulfid, kem. formel CS2, och den mot denna svarande syran, den egentliga kolsvavlan, kem. formel H2CS3. S: s positiva vätejon är i motsats till syresyrornas bunden vid svavel. S: s salter kallas sulfo-salter el. svavelsalter. Svea. — 1. Personifikation av Sverige, framställes vanligen som en kvinna i vapenskrud (”Moder Svea”). — 2. Tidskrift för vetenskap och konst, utgiven i Uppsala 1818—23, 1825—29 och 1831—32. — 3. Litterär kalender utgiven 1844—1907. Ett återupptagande 1925 ledde ej till fortsatt utgivning.