trias-, jura- och början av kritperio-den. S. hade lång stjärt och läng, smal hals, fenlika extremiteter och levde i vatten. Svap’pavaara, betydande järnmalmsfält i nordligaste Lappland. Även kopparmalm, som förr varit föremål för brytning, förekommer inom fältet. Svarande, jfr Part. Svarta bergen, namn på en hel del berg. Se Karadagh, Karakorum och Montenegro. Svarta döden, se Diger dö den. Svarta havet, inhav mellan Sydryss-land och Mindre Asien, förbundet med Medelhavet genom Bosporen-Marmara-sjön och Dardanellsundet. I n. intränger från S. viken Azovska sjön innanför halvön Krim. Areal (med Azovska sjön) omkring 450,000 kvkm. Salthalten är på grund av de mänga tillflödena obetydlig. Största uppmätta djupet uppgår till 2,618 m., medeldjupet till 1,200 m. Svarta jorden, en inom det sydryska stäppområdet vitt utbredd, av organiska ämnen svartfärgad, stoftfin sand el. lössjord, som utmärkes av stor bördighet. Svarta prinsen, se Edvard, engelska prinsar. Svarta råttan, se Råttsläktet. Svarta stenen, se Kaaba. Svartbröder, se Dominikanorden. Svart granit, inom stenindustrin bruklig benämning på vissa bergarter t. ex. diabas och diorit, vilka ej äro graniter. Svartisen, stor jökel vid polcirkeln, Nordland fylke, Norge. 490 kvkm. Svartkonst, se Magi. Svartkrut, se Krut. Svartlera, en i sanka trakter ibland förekommande svart och svartflam-mig lera, som är rik på organiska lämningar och svavelföreningar. S. utvecklar en obehaglig lukt (svavelväte) och ljusnar i lnften. Svart lista, förteckning över personer, vilka av någon anledning äro misshagliga el. misstänkta och för vilka andra personer varnas. Svartmalm, liktydigt med magnetisk järnmalm. Huvudmalm vid de stora järnmalmsfälten i n. Sverige och Bergslagen. Jfr Magnetit och Järnmalmer. Svartpeppar, se Peppar. Svartsjö, kungsgård med slott på Svarts.iölandet i Mälaren, som numera användes som tvångsarbetsanstalt för män. I samband med tvångsarbets-anstalten finnes även en alkoholistanstalt för svårhanterliga alkoholister. Svartspettsläktet (Picus) hör till ITaekspettfAglar. I Sverige finnes en art. Spillkråkan (P. martius), som till färgen är svart. Hannen har röd hjässa. Honan har endast nacken röd. Den förekommer tämligen allmänt i hela Sverige. Svart starr, se Starr. Svartvik, industrisamhälle vid Ljungans utlopp i Bottniska viken, ö. Medelpad. 1,900 inv. Träindustri. Sulfitfabrik. Swartz, K. J. G., 1858—1926, affärsman, politiker, närmast tillhörande högerpartiet. S. var medlem av första kammaren 1900—26, finansminister i Lindmans ministär 1906—11 och statsminister mars—oktober 1917. 1916 —26 var S. universitetskansler. Svartån, namn på flera svenska vattendrag. — 1, Vattendrag i Västmanland, utfaller i Mälaren. Längd 62 km. — 2. Vattendrag i Närke, utfaller i Hjälmaren. Längd 60 km. — 3. Vattendrag i Småland och Östergötland. Upprinner nö. om Eksjö, rinner i nordlig riktning genom sjön Sommen, utfaller i sjön Roxen. Längd 125 km. Svartälven, benämning på övre loppet av Letälven*. Svartöstaden, municipalsamhälle vid Bottniska viken nära Luleå, Norrbotten. 1,000 inv. Utskeppning av järnmalm. Svavel, ett icke metalliskt grundämne. Kem. tecken S. Atomvikt 32.1. Atomvärde 2, 4 el. 6. Specifik vikt omkring 2. S. är ett fast, gult, sprött, lukt-och smakfritt ämne, som vid upphettning till 115° smälter till en lättflytande, gul vätska. S. igenkännes lätt på sin gula färg och på att det vid antändning förbrinner med en blå låga under utveckling av svaveldioxidens stickande lukt. Svavel användes i olika kemiska industrier framför allt för framställning av svavelsyra; till Sverige importerat S. går framför allt till sulfitindustrin. — Av svavelföreningarna märkas S.-väte [H2S], en färglös, giftig och illaluktande gas, som på laboratorier framställes genom att lösa S.-järn i saltsyra el. S.-syra. S.-väte användes i den kemiska analysen för att upptäcka och särskilja olika metaller. S.-väte uppstår i naturen vid S.-haltiga organiska ämnens (t. ex. äggvita) förruttnelse. S.-dioxid el. S.-syrlighet fSOo] framställes tekniskt genom förbränning av S. el. genom röstning av sulfidmalmer (S.-haltiga malmer) ; det är en färglös gas med stickande, hostretande lukt. S.-dioxid har användning som blekande och desinficerande medel. Dess vattenlösning, S.-syrlighetsvatten, har karaktären av en syra, vars salter kallas sulfit. S.-dioxiden kan genom vissa metoder ytterligare oxideras, varvid S.-trioxid rS03] el. S.-syreanhydrid uppstår (se Svavelsyra). — S förekommer i naturen dels i fritt tillstånd, dels i form av sulfidmalmer el. svavelmetal-ler, varav S.-kis är den viktigaste,