2437 Svärdfisfeen—Sydamerika 243S gamla grekerna och romarna. S. var sannolikt ursprungligen en segerdans. Även hos de gamla1 germanerna förekom S. Ända in på 1600-t. utfördes S. i Sverige. Svärdfisken (Xiphias gladius) är en ända till 4 m. lång benfisk. överkäken är förlängd till ett långt, svärd? formigt utskott. Med detta angriper S. valar och t. o. m. båtar och fartyg. Den finns i Atlanten och Indiska oceanen. Svärdslilja (Iris), växtsläkte, tillhörande liljeväxternas familj bland de enhjärtbladiga växterna. Hos oss finnes tämligen allmänt vid sjö- och åstränder den vackra Gula svärdsliljan (I. pseudacorus), vars stora blomma är gul till färgen. Många arter odlas, t. ex. Sibirisk svärdslilja (I. sibirica) med blå blomma och Tysk svärdslilja (I. ger-manica), vars blomma är blåviolett och gråblå. Svärdsorden, se Ordnar. Svärd sriddarorden, som bildats av biskop Albert I av Riga efter mönster av Tempelherreorden, stadfästes av påven 1202—04. Företrädesvis med hjälp av S., som närmast utgjorde ett slags stående här, erövrade biskopen östersjöprovinserna, varav en tredjedel avträddes till orden, som senare betydligt utvidgade sitt område. 1237 införlivades S. med Tyska orden. Svärmare (Sphingidte), en familj skymningsfjärilar, som ha tjock, spol-formig kropp och smala, långa fram-vingar. I skymningen hålla de sig svävande framför blommor, medan de suga honung. Till S. höra flera släkten, bland annat Dödskallefjäril e n. Svärmarf järilar, se Skymningsfjärilar. Svärmning, se Bi. Svärtsläktet (Oedemia) hör till dykänderna bland andfåglar. Näbbnageln är bred, stjärten spetsig. I Sverige är Svärtan (O. fusca) vanlig. Hannen är svart med vit fläck under ögat. Honan brunaktig med en ljusare fläck mellan ögonen och näbben. Bägge ha en vit spegel på vingarna. S j ö o r-ren (O. nigra), som också är svart men saknar vingspegel, är vanlig i våra fjällsjöar. Svävflugor, se Blomflugor. Svävningar, se Ton. Sybari’t, invånare i den grekiska staden S y’b a r i s i s. Italien, vilken var känd för sin lyx och yppighet. I allmänt språkbruk vällusting, frossare. Sydafrika, den del av Afrika, som är belägen s. om floden Sambesi. Till S. räknas förutom Sydafrikanska unionen de brittiska besittningarna Ba-sutoland, Betsjuanaland, Swasiland och Syd-Rhodesia samt Damara och Na- maland (f. d. tyska besittningar) ävensom s. delen av portugisiska kolonien Mosambique, tillsammans utgörande 3.5 milj. kvkm. med omkring 10 milj. inv. — Sydöstra delen av S. är genomdragen av bergskedjor. Innanför bergen utbreda sig högslätter. Större delen av n., v. och även s. S. utgöres av stäpper. Den centrala delen av S. upptages av öknen Kalahari (700,000 kvkm.). De viktigaste näringsgrenarna äro boskapsskötsel och bergsbruk. Viktigaste bergsbruksprodukter äro guld (Transvaal) och diamanter (Kap-landet). Sydafrikanska unionen, en sammanslutning av Storbritanniens kolonier i Sydafrika: Ivaplandet, Natal, Transvaal och Oranjefristaten. Dit räknas numera även de f. d. tyska områdena Damara och Namaland utmed Atlanten, vilka förvaltas av Sydafrikanska unionen som mandatärmakt. Unionen intager gentemot England en ganska självständig ställning. I spetsen för styrelsen står en av den engelska regeringen tillsatt guvernör. — Historia. Afrikas sydspets upptäcktes 148G. Först på 1600-t, började emellertid S. koloniseras. Nybyggarna voro huvudsakligen holländare. Så småningom organiserades i sydligaste delen av S. den holländska Kapkolonien, som dock 1795 besattes av engelsmännen. Genom ett fördrag 1814 förvärvade England Kapkolonien. De holländska innebyggarna, boerna, kommo emellertid snart i konflikt med den engelska styrelsen och boer utvandrade i massa till nordligare områden och grundade de nya staterna Natal, Oranjefristaten och Transvaal. Boerna i Natal angrepos av kringboende zulu-stammar och måste begära hjälp hos engelsmännen. 1849 införlivades Natal med Kapkolonien. År 1856 blev Natal en självständig engelsk koloni. Området n. om Oranjefristaten och Transvaal förvärvades framför allt genom Cecil Rhodes ingripande av England. En allt starkare invandring av engelsmän i boerrepublikerna medförde konflikter med England. År 1899 utbröt boerkriget, vilket 1902 slutade med boerstaternas fullständiga besegrande. De bägge staterna blevo engelska kolonier, vilka 1909—10 samman-slötos med de övriga engelska kolonierna till S. Sydamerika, den södra av Amerikas huvuddelar, förbunden med Nordamerika genom Panamanäset. Ytvidd :onj-kring 18 milj. kvkm., 65 milj. - inv. S. utgör en triangelformad, mot s. avsmalnande landmassa. I n. gränsar S^ till Karibiska havet, i ö. till Atlanten, i v. till Stilla havet. Kusterna sakna större inskärningar, med undantag för v. sidan av Patagonien. Längst i s.