lig syrgas, vars molekyl [O2] består av två syreatomer, kan grundämnet uppträda i en annan modifikation, ozon [O3], vars molekyl är uppbyggd av tre atomer S. Ozon är en egendomligt luktande gas, som bland annat uppkommer vid elektriska urladdningar; den karakteristiska lukten i närheten av elektricitetsmaskiner beror på ozonbildning. Syrets märkligaste egenskap är, att det kan underhålla förbränning. I själva verket menas i allmänhet med förbränning just ett ämnes förening med syre under värme, ofta också under ljusutveckling (eld). Eftersom en långsam förbränning karakteriserar allt organiskt liv, är syret i luften (och löst i vattnet) den nödvändiga betingelsen för förekomsten av allt levande på jorden. Syrets föreningar med andra ämnen kallas oxider. — Förutom i fritt tillstånd i blandning med kväve i luften, som till en femtedel utgöres av syre, förekommer det i vattnet [H2O] förenat med väte, och förenat med andra grundämnen ingår det i de flesta såväl organiska som oorganiska ämnen. I den fasta jordskorpans olika mineral beräknas syre ingå till 46 %. Grundämnet syre upptäckteö först av den svenske kemisten Scheele och något senare av den engelske kemisten Priestly. Syreanhydri’der, kemiska föreningar, som kunna anses ha uppkommit ur syror genom förlust av vatten eller som, med andra ord uttryckt, med vatten giva syror. Exempel: svaveltrioxid, kem. formel SO3, som med vatten ger svavelsyra, kem. formel H2SO1. Syron (Syringa), ett busksläkte, som hör till familj Oleaceae. Blommorna äro trattlika med fyrkluvet bräm. De äro anordnade i sammansatta klasar. Mest odlad är den Vanliga syrenen (S. vulgaris), som härstammar från Medelhavsländerna. Dessutom odlas hos oss ofta en hybrid mellan föregående och Persisk syren (S. chinensis). Den haj’ ljusare, mindre blommor och mindre blad än vanlig syren och kallas oftast felaktigt persisk syren. Syresyror, syror, där den positiva vätejonen är bunden vid syre. En dy-, H—Ds. c/0 lik syra ar svavelsyran h_0-^ -^O. Syrgas, se Syre. Sy’rien, sedan 1922 franskt mandatområde n. om Palestina. 130,000 kvkm. Inemot 3 milj. inv. Gränsar i v. till Medelhavet, i n. till Turkiet, i ö. till Mesopotamien och i s. till Palestina. — Landet är en av dalar sönderskuren bergplatå. Libanon och Antilibanon begränsa Jordandalen, som med sjön Genesaret bildar det nordligaste partiet av en lång gravsänka. Mot n. avskäres dalen och bergplatån av ett öst-västligt veckberg Alma-dag. I Medelhavet utskjuter berget Karmel i en udde och på dess n. sida utmynnar floden Kison. Klimatet är torrt i v., dock under vinterhalvåret med regnförande havsvindar. På Libanons v.' sluttningar förekomma skogar. Inåt landet blir klimatet mera kontinentalt med stäpp och öken som rådande terrängtyp. Slätter (t. ex. Damaskus-slätten) och bäckdalar äro bördiga. Mullbärsträd, oliver, fikon, oranger och vin, vete, hirs, tobak, majs äro föremål för odling. I ö. driva beduiner en nomadiserande boskapsskötsel. Befolkningen är en blandning av kringliggande länders (syrer, turkar, araber, judar, greker och ”franker” = västeuropéer). Islam omfattas av det stora flertalet; judar och kristna komma därnäst. Städer: Damaskus, Alep-po, Beirut, Antiokia. Sedan ett par år pågå upproriska rörelser, som bereda Frankrike stora svårigheter. — Historia. I forntiden bodde i S. flera olika folkstammar, vilka grundade självständiga stater. Vid kusterna bodde fenicier, i n. S. hettiter, i mellersta S. arameer och i s. S. kanani-ter och hebreer. På 1000-t. f. Kr. erövrades S. av assyrierna och landet hörde sedan i tur och ordning under babyloniska, persiska och macedoni-niska rikena. Omkring 300 f. Kr.- bildade S. under seleukiderna ett eget rike med Antiokia som huvudstad. Riket underkuvades 69—63 f. Kr. av romarna. Vid romerska rikets delning kom S. att höra under östromerska riket. På 600-t. erövrades landet av araberna och på 1500-t. av turkarna. Under världskriget besattes landet av de allierade. Efter världskriget sökte S. frigöra sig från utlänningarnas övervälde. Nationalisterna besegrades emellertid 1920 av fransmännen, som 1922 av N. F. erhöllo uppdrag att förvalta S. som mandat. Sy’rinx, rörpipa, panflöjt*. Syrjä'ner, en folkstam, som tillhör den finsk-ugriska språkgruppen. S. äro bosatta i nö. Ryssland, särskilt i det autonoma Komi-området, och leva söderut av jordbruk och norrut av jakt och fiske samt renskötsel. Syror, kemiska föreningar, som i vattenlösning avdissociera positiva vätejoner. En S: s styrka mätes av dis-sociationsgraden, d. v. s. av den del av syran, som i vattenlösning disso-cieras. Jfr Elektrolytisk dissociation. Syrsor (Gryllidse), familj, hörande till rätvingarnas ordning. Bakbenen äro hoppben. Antenner mångledade. Hannarna ha förmåga att genom att gnida vingarna mot varandra framkalla höga toner. På frambenen har man funnit egendomliga organ, som