Turkme’ner, turkomaner, se Turko -tatariska folk. Turko’s, ett aluminiumfosfatmineral av vackert ogenomskinligt himmelsblå färg, isynnerhet i forntiden högt skattat som ädelsten. De förnämsta fyndorterna funnos i Persien och i Arabien. Turko-tata’riska folk, sammanfattande beteckning för en del folk, vilka tala besläktade språk, turkotatariska språk. Man har antagit, att de skulle härstamma från trakterna av Altai. Möjligen hörde hunnerna till T. Bland de folk, som numera räknas till T., märkas Tatarerna, vilka bebo ö. och sö. Ryssland, Krim och Kaukasien. Deras antal uppskattas till mellan 4 och 5 milj. Till T. höra vidart Kir giserna i v. Centralasien och v. Ryssland, omkring 2y2 milj., J a-kuterna i nö. Sibirien, omkring 200,000, Turkmenerna i Väst-Turkestan och angränsande trakter, mellan 1 och iy2 milj., östturka r-n a pl. uigurerna i öst-Turkestan, omkring 1 - milj., Osmanerna, omkring 13 milj., omfattande de turkiska undersåtarna i Europa och Mindre Asien, samt de Aserbeidjanska turkarna i Persien, vilka uppskattas till omkring 2 milj. De flesta av dessa stammar stå kulturellt jämförelsevis låfft och leva som nomader av boskapsskötsel el. ha ett primitivt åkerbruk. Osmanerna äro de enda, som lyckats bibehålla sin självständighet. I rashänseende höra T. närmast till den mongoliska rasen. De äro dock starkt uppblandade med angränsande folkslag, framför allt med främreasiatisk, alpin sk och orientalisk ras. Renast framträda kanske de mongoliska dragen hos kirgiserna och jakuterna. Starkast uppblandade äro troligen osmanerna och tatarerna. Jfr även Turkiet: Historia. Tur’ku, se Åbo. Turmali’n, ett silikatmineral av invecklad sammansättning, som bildar långa, längsrefflade, vanligen svarta, mera sällan blå el. röda stänglar. Den röda T. är ädelstenen rubellit. Turn’bullsblått, se Blodlutsalt. Turné, rundresa, särskilt resa, företagen av föreläsare, konstnärer etc. för hållandet av föreställningar, föreläsningar o. dyl. Turner [tö’rn-], J. M. W., 1775— 3851, engelsk målare. T. är framför allt färgkonstnär och utvecklade som sådan en glödande fantasi och djärv originalitet. Han behandlade virtuosmässigt och med storartad effekt de mest komplicerade ljus- och färgproblem. Till hans mest kända tavlor höra Dido grundlägger Kartag o, Téméraires sista resa. Turne’ra, vända, vrida, ge en viss vändning åt något. Turnip [t£e’nip], ett slags stor rova. Turnväscn, tyskt, gymnastiskt system, vilket skiljer sig från den svenska gymnastiken genom livligare och mera omväxlande rörelser delvis av halvt akrobatisk karaktär. Som T: s grundläggare räknas Jahn. Talrika turnföreningar finnas i Tyskland, vilka tidvis haft en utpräglat patriotisk inriktning, härvidlag påminnande om våra skytteföreningar. Turny’r, ett på 1880-1, av damer nyttjat underplagg, som tjänade till att markera ryggens slut genom en kraftig utskjutning. Turturduva, se Duvfåglar. Tuscaroradjupet, djupbäcken i Stilla havet, v. om Japan och Kurilerna. Dess djupaste partier nå inemot 9,000 m. Tusch, svart färg, bestående av sot, försatt med något lämpligt bindemedel. Jfr även Touche. Tusche’ra, touchera, se Touche. Tus’culuin, forntida stad i Latium, i vars närhet Ciceros berömda lantställe (Tusculanum) var beläget. T. användes som benämning på ett lantställe, där man kan leva i lugn avskildhet. Tusenfotingrar el. mångfotingar (My-riapoda), en leddjursklass, hos vilken alla kroppslederna bakom huvudet äro likformiga. På dessa leder finnas i regeln ett el. två par korta ben. Vingar saknas. Andningsorganen utgöras liksom hos insekterna av trakeer. T. äro i allmänhet nattdjur. De s. k. dubbelfotingarna leva av växtämnen, medan enkelfotingarna äro rovdjur. Omkring 800 arter äro kända. De flesta av dem från varmare länder. Tusen och en natt, berömd österländsk sagosamling, vilken ger en utomordentlig bild av österlänningarnas seder, karaktär och livsuppfattning. I sagoseriens ramberättelse omtalas, huru sultaninnan Scheherazade under tusen nätter varje natt för sin gemål berättade en saga. Sagosamlingen, som blev känd i Europa 1704, finnes översatt till de flesta språk. Tusensköna, se Bellis perennis. Tusenåriga riket, se Kiliasm. Tussila’go, se Hästhovsört. Tutanchamon [-ka’mon], egyptisk konung, vilken regerade i mitten av 1300-t. f. Kr. T. efterträdde Aclinaton och gjorde Tebe åter till huvudstad. Som härskare var han föga betydande och hans regeringstid var kort. I Konungarnas dal har under de senaste åren hans grav uppgrävts. Då den aldrig varit plundrad, på grund av att den varit täckt av grusmassor, har man i denna grav gjort mycket intressanta fornfynd (omkring 700 föremål).