Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turiststation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under den följande tiden erövrade de
en del angränsande områden, ocli
särskilt under Orkhan, 1326—59,
ökades deras makt. Då samtidigt det
östromerska riket alltmer försvagades,
kunde detta rike ej bjuda osmanerna
tillräckligt motstånd. 1453 erövrade
de under Muhammed II (1451—81)
Konstantinopel, som sedan blev rikets
huvudstad. Under den följande tiden
underlade de sig Balkanhalvön och
framträngde åt n. mot Österrike,
vilket rike de starkt hotade. Under S
u-■lejman I (1520—66) erövrades
Belgrad. Ungrarna besegrades vid
Mo-liacs. Turkarna framträngde sedan
mot Wien, som belägrades. Turkiska
sjörövare, vilka särskilt hade sitt
tillhåll i Algeriet och Tunisien, gjorde
denna tid Medelhavshandeln stort
avbräck. Turkarna betraktades med stor
förskräckelse av hela Europa. Även i
Asien erövrade turkarna stora
områden (Armenien, Mesopotamien m. m.).
Under Se lim II (1566—74), blevo
emellertid turkarna besegrade i sjöslaget
vid Lepanto 1571. Från denna tid
började Turkiets makt att minska. Flera
soldatuppror skakade riket.
Janit-scharerna, en turkisk infanteritrupp,
fick allt större inflytande på
regeringen. Vid ett nytt krigståg mot
Wien blevo turkarna slagna 1683
även polsk-tysk här under Sobieski och
Karl av Lothringen. I det följande
fälttåget ledo turkarna flera
motgångar, och i freden i Karlowitz 1699 måste
T. bland annat avstå från Ungern och
Siebenbiirgen till Österrike, från
Po-dolien och Ukraina till Polen och från
Morea och en del öar i grekiska
arkipelagen till Venedig. Under början av
1700-t. ingick T. förbindelse med
Karl XII, som 1709 tog sin tillflykt
till T. Karl lyckades förmå T. att
förklara Ryssland krig, men de i detta
krig vunna framgångarna utnyttjades
dåligt, och 1714 fann sig Karl
föranlåten att lämna T. Under den följande
tiden fördes flera krig med Österrike
och med Ryssland. Dessa gingo
olyckligt, och T. förlorade en del områden.
Grekland lösslet sig 1821—29. 1853
utbröt åter ett krig mellan Ryssland
och T. Västmakterna ställde sig
emellertid i detta krig, det s. k.
Krim-kriget, på T: s sida, och Ryssland
besegrades. Under föregående tid
hade janitscliarernas kår upplösts (1826)
och en hel del reformer genomförts i
avsikt att få till stånd en fastare
styrelse. De strävanden att genomföra
reformer i västerländsk anda, som
alltmer öppet företräddes av ett
ung-turkiskt parti, väckte motstånd hos
gammalturkarna, ett reaktionärt parti,
som särskilt sökte väcka till liv den
muhammedanska fanatismen hos
folket. Detta lyckades också till en viss
grad och följden blev, att de kristna
periodvis angrepos och att formliga
blodbad anställdes. Detta medförde
en del inre oroligheter. Montenegro,
Serbien. Moldau och Valdakiet grepo
till vapen. På en konferens i London
1S77 framställde västmakterna krav
på en del reformer till de kristnas
förmån. Ryssland anföll slutligen T.
och framryckte ända till
Konstantinopel. På Berlinkongressen 1878
måste sultanen A b d-u 1-H amid II
(1876—1909) erkänna Rumäniens,
Serbiens och Montenegros oberoende samt
överlämna Bosnien och Herzegovina
till Österrikes förvaltning. En hel del
reformer utlovades också, men tillföljd
av gammalturkarnas motstånd
omsattes ej löftena i praktiken. T: s
finanser voro dåliga och rikets inre
organisation mycket bristfällig.
Stormakternas inbördes avundsjuka förhindrade
emellertid ett energiskt uppträdande
från deras sida. Tyskarna förvärvade
så småningom allt större inflytande
och genomförde en ny organisation
av armén. Det ungturkiska partiet
vann emellertid ett alltmer ökat
inflytande, och 1908 genomförde detta en
statsvälvning, varigenom en ny
författning infördes. Sultanen
motarbetade emellertid ungturkarna allt
fortfarande. vilket förde till hans
avsättning. Han efterträddes av Muha
m-m e d V. 1909—IS. 1911 angreps T. av
Italien (se Tripoliskriget) och
förlorade i freden 1912 Tripolis. Under
den följande tiden hade T. att
utkämpa flera strider med
Balkansta-terna (se Balkankrigen). T. anslöt
sig i sin politik allt närmare till
Tyskland. 1914 ingrep T. i
världskriget på Tysklands sida. I den
följande freden i Sévres 1920 tvangs T.
att avträda nästan hela sitt område i
Europa och en stor del av de asiatiska
områdena. Under tiden hade
emellertid ett nationalistiskt parti under
Kemål pascha organiserat sig i Mindre
Asien och bildat en regering med säte
i Angora. Denna vägrade att
godkänna fredsfördraget. Grekland sökte
med vapenmakt tvinga
Angorarege-ringen till underkastelse, men
grekerna besegrades i grund, och
nationalist-armén framträngde mot
Konstantinopel. I denna situation sågo sig
västmakterna tvungna att ingå på ett
stillestånd. I den följande freden i
Lausanne 1923 mildrades
fredsvillkoren högst väsentligt. T. fick genom
denna fred sina nuvarande gränser
och de s. k. kapitulationerna
upphävdes. Strax efter freden infördes i T.
ett republikanskt statsskick, och
Ive-mal pascha valdes till president.
Sedermera har T. haft tvistigheter med
England angående Mösul*. Ett ivrigt
inre reformarbete har påbörjats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
