Under den följande tiden erövrade de en del angränsande områden, ocli särskilt under Orkhan, 1326—59, ökades deras makt. Då samtidigt det östromerska riket alltmer försvagades, kunde detta rike ej bjuda osmanerna tillräckligt motstånd. 1453 erövrade de under Muhammed II (1451—81) Konstantinopel, som sedan blev rikets huvudstad. Under den följande tiden underlade de sig Balkanhalvön och framträngde åt n. mot Österrike, vilket rike de starkt hotade. Under S u-■lejman I (1520—66) erövrades Belgrad. Ungrarna besegrades vid Mo-liacs. Turkarna framträngde sedan mot Wien, som belägrades. Turkiska sjörövare, vilka särskilt hade sitt tillhåll i Algeriet och Tunisien, gjorde denna tid Medelhavshandeln stort avbräck. Turkarna betraktades med stor förskräckelse av hela Europa. Även i Asien erövrade turkarna stora områden (Armenien, Mesopotamien m. m.). Under Se lim II (1566—74), blevo emellertid turkarna besegrade i sjöslaget vid Lepanto 1571. Från denna tid började Turkiets makt att minska. Flera soldatuppror skakade riket. Janit-scharerna, en turkisk infanteritrupp, fick allt större inflytande på regeringen. Vid ett nytt krigståg mot Wien blevo turkarna slagna 1683 även polsk-tysk här under Sobieski och Karl av Lothringen. I det följande fälttåget ledo turkarna flera motgångar, och i freden i Karlowitz 1699 måste T. bland annat avstå från Ungern och Siebenbiirgen till Österrike, från Po-dolien och Ukraina till Polen och från Morea och en del öar i grekiska arkipelagen till Venedig. Under början av 1700-t. ingick T. förbindelse med Karl XII, som 1709 tog sin tillflykt till T. Karl lyckades förmå T. att förklara Ryssland krig, men de i detta krig vunna framgångarna utnyttjades dåligt, och 1714 fann sig Karl föranlåten att lämna T. Under den följande tiden fördes flera krig med Österrike och med Ryssland. Dessa gingo olyckligt, och T. förlorade en del områden. Grekland lösslet sig 1821—29. 1853 utbröt åter ett krig mellan Ryssland och T. Västmakterna ställde sig emellertid i detta krig, det s. k. Krim-kriget, på T: s sida, och Ryssland besegrades. Under föregående tid hade janitscliarernas kår upplösts (1826) och en hel del reformer genomförts i avsikt att få till stånd en fastare styrelse. De strävanden att genomföra reformer i västerländsk anda, som alltmer öppet företräddes av ett ung-turkiskt parti, väckte motstånd hos gammalturkarna, ett reaktionärt parti, som särskilt sökte väcka till liv den muhammedanska fanatismen hos folket. Detta lyckades också till en viss grad och följden blev, att de kristna periodvis angrepos och att formliga blodbad anställdes. Detta medförde en del inre oroligheter. Montenegro, Serbien. Moldau och Valdakiet grepo till vapen. På en konferens i London 1S77 framställde västmakterna krav på en del reformer till de kristnas förmån. Ryssland anföll slutligen T. och framryckte ända till Konstantinopel. På Berlinkongressen 1878 måste sultanen A b d-u 1-H amid II (1876—1909) erkänna Rumäniens, Serbiens och Montenegros oberoende samt överlämna Bosnien och Herzegovina till Österrikes förvaltning. En hel del reformer utlovades också, men tillföljd av gammalturkarnas motstånd omsattes ej löftena i praktiken. T: s finanser voro dåliga och rikets inre organisation mycket bristfällig. Stormakternas inbördes avundsjuka förhindrade emellertid ett energiskt uppträdande från deras sida. Tyskarna förvärvade så småningom allt större inflytande och genomförde en ny organisation av armén. Det ungturkiska partiet vann emellertid ett alltmer ökat inflytande, och 1908 genomförde detta en statsvälvning, varigenom en ny författning infördes. Sultanen motarbetade emellertid ungturkarna allt fortfarande. vilket förde till hans avsättning. Han efterträddes av Muha m-m e d V. 1909—IS. 1911 angreps T. av Italien (se Tripoliskriget) och förlorade i freden 1912 Tripolis. Under den följande tiden hade T. att utkämpa flera strider med Balkansta-terna (se Balkankrigen). T. anslöt sig i sin politik allt närmare till Tyskland. 1914 ingrep T. i världskriget på Tysklands sida. I den följande freden i Sévres 1920 tvangs T. att avträda nästan hela sitt område i Europa och en stor del av de asiatiska områdena. Under tiden hade emellertid ett nationalistiskt parti under Kemål pascha organiserat sig i Mindre Asien och bildat en regering med säte i Angora. Denna vägrade att godkänna fredsfördraget. Grekland sökte med vapenmakt tvinga Angorarege-ringen till underkastelse, men grekerna besegrades i grund, och nationalist-armén framträngde mot Konstantinopel. I denna situation sågo sig västmakterna tvungna att ingå på ett stillestånd. I den följande freden i Lausanne 1923 mildrades fredsvillkoren högst väsentligt. T. fick genom denna fred sina nuvarande gränser och de s. k. kapitulationerna upphävdes. Strax efter freden infördes i T. ett republikanskt statsskick, och Ive-mal pascha valdes till president. Sedermera har T. haft tvistigheter med England angående Mösul*. Ett ivrigt inre reformarbete har påbörjats.