vågbalanserna. Tvärtom göras dessa ganska korta. De känsligaste V. äro de s. k. mikrovågarna. Balansen hos vissa av dessa V. består av smält kvarts. Den rör sig ej kring en egg utån är upphängd i två ytterligt fina kvarts-trådar. Deras känslighet har drivits ända därhän, att utslag erhålles för 10-miljondels mg. — En olikarmad hävstång användes som balans i de sä kallade' skjutviktsvågarna (t. ex. pyn-daren). På dessa är nämligen ena vägarmen försedd med en skjutvikt, vars läge, då ett föremål skall vägas, ändras, så att jämvikt inträder. För att möjliggöra avläsning av vikten graderas den arm, på vilken skjutvikten förflyttas. En variant av denna typ är besmanet, där vikten är fast men vågbalansens understödspunkt flyttbar. — Vissa V., som användas t. ex. som brevvågar, ha vågbalanser, vilka utgöras av vinkel-böjda hävstänger, vars ena arm är försedd med en fast motvikt. Genom vridning kring stödjepunkten förändras liävstångsarmarnas längd. Avläsningen sker på en graderad skala, vars form i regel är en cirkelbäges. — Även den så kallade parallellogram-vågen är en balansvåg, sammansatt av två likarmade hävstänger. — Decimalvågen är en bryggvåg, som användes för vägning av tyngre föremål. Dess konstruktion är sådan, att jämvikt åstadkommes genom vikter, som äro tiondelen så tunga som de föremål, som vägas. — Vid hittills omnämnda vågtyper har vägningen utförts med tillhjälp av en el. flera hävstänger. I fjädervågarna mätas Vikter med tillhjälp av elasticiteten hos fjädrar. I de vanliga hushållsvägarna äro dessa fjädrar spiralformade. Avläsningen sker med tillhjälp av en visare, som rör sig över en empiriskt graderad skala. — För bestämning av vätskors specifika vikt ha särskilda V. konstruerats (se Areometer), för bestämning av små krafter likaså (se Torsionsvåg). Vågen, stjärnbild, tillhörande Djurkretsen. • Jfr Stjärnhimmeln. Vågrörelse. En V. säges uppkomma, då en serie partiklar efter varandra försättas i likadan svängningsrörelse. Om partiklarnas svängningsriktning är vinkelrät mot den riktning, i vilken V. fortplantar sig, talar man om en fortskridande transversell V. Om de enskilda partiklarna svänga fram och åter i den riktning, i vilken V. fortplantar sig, säges V. vara longitudinell. Exempel på en fortskridande longitudinell V. bildar ljudets fortplantning i luften, medan ljus och värme bilda exempel på transversella V. I den fortskridande transversella V. avlösa vågberg och vågdalar varandra. Dessa motsvaras i den fort- skridande longitudinella V. av förtätningar och förtunningar. Med en V:s fortplantningshastighet förstås den sträcka, som V. fortplantar sig på en sekund. Med en V:s våglängd förstås den väg, som V. fortplantar sig under en tid, som är lika med partiklarnas svängningstid (se Oscillationsrörelse). Då denna sträcka sammanfaller med avståndet mellan två partiklar, som ha samma rörelsetillstånd, blir väg-längden i den transversella V. lika med summan av en vågdal och ett vågberg, i den longitudinella lika med summan av en förtätning och en för-tunning. De fenomen, som uppträda, då en följd av partiklar samtidigt äro underkastade flera V., benämnas in-terferens. Dessa fenomen, vars studium blivit av genomgripande betydelse för hela vågrörelseläran, klarla-des först av den franske fysikern Fresnel i början på 1800-t. Genom in-terferens mellan två V., som röra sig i motsatt riktning men i övrigt äro identiskt lika, uppkommer en s. k. stående V., som karakteriseras därav, att partiklarna i vissa punkter, de s. k. noderna, ständigt befinna sig i vila. Mitt emellan noderna befinna sig de s., k. svängningsbukarna, i vilka de svängande partiklarnas amplituder äro störst. Partiklarna i en stående V. uppnå alltid sina jämviktslägen samtidigt. Partiklarna på ena sidan om en nod svänga alltid i motsatt riktning mot partiklarna på andra sidan om noden. Exempel på en stående longitudinell V. bildar luften i en orgelpipa, medan en svängande sträng ger exempel på en stående transversell V. Den riktning, i vilken en V. fortplantar sig, benämnes en stråle. V. reflekteras, då de träffa gränsytan mellan två medier, varvid gäller, att den infallande strålen, normalen mot gränsytan och den reflekterade strålen ligga i samma plan, samt att vinkeln mellan den infallande strålen och normalen är lika med vinkeln mellan normalen och den reflekterade strålen. En V., som träffar gränsytan mellan två medier, reflekteras dock i allmänhet ej i sin helhet. En del passerar gränsytan, varvid den brytes. Härvid gäller lagen, att den infallande strålen, nonnalen och den brutna strålen ligga i samma plan samt att sinus för vinkeln mellan den infallande strålen och normalen står i ett allenast av V :s fortplantningshastighet i de båda medierna beroende konstant förhållande till sinus för vinkeln mellan den brutna strålen och normalen. Våla, härad i ö. Västmanland, känt för sin tillverkning av laggkärl och möbler (”vålastolar”). Wåmb, se Idisslare. Vårdagjämning, se Höst- och vårdagjämning.