Vänstersocialister. Är 1917 skilde sig en mera radikal fraktion frän SverH ges socialdemokratiska arbetarparti och bildade ett självständigt politiskt parti under namn av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Då kommunistiska internationalen, som ledes frän Moskva, gjorde anspråk på att i detalj bestämma partiets politik upp-stodo slitningar mellan en del av partiet, som arbetade för större självständighet, och en annan mera moskva-trogen del. Den senare, som hade majoritet, bildade Sveriges kommunistiska parti. Minoriteten bibehöll den gamla partibeteckningen men närmade sig alltmera Sveriges socialdemokratiska arbetarparti, med vilket den 3923 förenades. Jfr Sveriges kommunistiska parti. Väpnare, vapendragare. — 1. I det medeltida riddarväsendet benämning på yngling, som fullgjort sina pageår och utbildades till riddare. Jfr Riddare. — 2. V. el. svenner, frälseman-naklass i Norden under medeltiden, vilken i Sverige hade en ställning mellan riddare och allmänneliga frälsemän. Väppling, klöver*. Jfr även Fyr-viippling. Värddjur, värdorganismer, se Parasit. Värdestegringsskatt, se Jordvärde-stegringsskatt. Värdorganism, se Parasit. Värend, urgammalt namn på huvudlandet i Tiohärads lagsaga, numera omfattande hela Kronobergs län utom Sunnerbo härad. V. utgjorde troligen i äldsta tider ett eget rättssamhälle. Dess invånare benämndes virdar. V:s avskilda läge bidrog att bland befolkningen bevara uråldriga seder och bruk. Den dyrbara och praktfulla värendska kvinnodräkten är särskilt berömd. Väringar, benämning på nordiska legosoldater i den grekiske kejsarens livgarde under 900- och 1000-t. Ordet väring användes först i Ryssland och fick bland de slaviska ryssarna formen varjag*, betecknande skandinav. Världens sju underverk, gammal benämning på sju forntida konstverk, nämligen 1) Egyptens pyramider, 2) Babylons murar och Semiramis’ hängande trädgårdar, 3) Artemis’ (Dianas) tempel i Efesus, 4) Fidias’ Olympiske Zeus, 5) Mausoleum i Halikarnassos, (5) Kolossen på Rodos, 7) Fyrtornet (Faros) vid Alexandria. Världsalltet, se Vintergatan och Re-lativitetsteorin. Världsaxeln el. liimmelsaxeln kallas den linje, som tänkes förena de båda polerna på himlavalvet. Världsdel. Man särskiljer fem V., nämligen Europa, Asien, Afrika, Ame- rika och Australien. De två sista kallas även Nya världen, i motsats till övriga V., som tillsammans kallas Gamla världen. Om man delar upp jorden i ett halvklot, som har sin pol ungefär i n. Frankrike och ett annat halvklot, som har sin pol i Nya Zeeland, kommer det förra halvklotet det s. k. landhalvklotet att omfatta alla V. Endast mindre delar skjuta över på vattenhalvklotet. På detta finnes emellertid en större landmassa kring sy dpolen, Antarktis (jfr Sydpolaromrädet), vilken ibland räknas som den sjätte världsdelen. Världseter, se Etern. Världshav, se Hav. Världskarta. Vid framställning av kartor över hela jordens yta användas olika kartprojektioner*, allt efter kartornas syfte. Mercators projektion brukas vanligen vid klimatologiska V. (temperatur- och lufttrycksfördelning m. m.), djur- och växtgeografiska kartor och kommunikationskartor. Globkartor med azimutprojektion (en cirkelrund karta för vartdera halvklotet, varvid den del av jordklotet, som man vill särskilt utmärka, förlägges i cirkelns centrala parti) komma mera till användning, när man vill markera fördelningen av land och hav, länders höjdförhållanden o. dyl. (se t. ex. kartorna till vulkaner). Även andra projektioner, t. ex. hela jordklotets yta i form av en ellips med ekvatorn som längdaxel, komma till användning. Världskriget. Sedan fransk-tyska kriget 1870—71 fanns en motsättning mellan Tyskland och Frankrike. Dessa bägge makter strävade att till sig anknyta andra europeiska makter av betydenhet. Så lilev Europa slutligen i det stora hela uppdelat i tvenne fientliga partier, vilka sammanhöllos av fördrag (jfr Trippelalliansen och Trippelententen). Det ena partiet utgjordes av Tyskland och Österrike, som till sig lyckades knyta Italien. Mot detta stod Frankrike, som genom statslån till Ryssland och genom utnyttjande av den misstämning, som förefanns mellan detta land och Österrike, lyckats förmå Ryssland till ett förbund. Såväl Ryssland som Österrike sökte nämligen vinna inflytande på Balkanhalvön, och Tyskland hade under föregående årtionden härvidlag stött Österrike. Motsättningen mellan Tyskland och Frankrike ökades bland annat genom konflikter i Marocko (t. ex. Agadiraffären 1911). Italien var visserligen genom fördrag anslutet till Centralmakterna men närmade sig alltmer Frankrike och Ryssland, bland annat på grund av dess önskan att erhålla en del under Österrike lydande men av italienare delvis befolkade