områden. Äveu Rumänien var genom fördrag anslutet till centralmakterna. England anslöt sig så småningom till Frankrike. Detta berodde delvis pä fruktan för de 'tyska rustningarna till sjöss. Personlig motsättning mellan Wilhelm II och Edvard VII bidrog också i någon mån till detta partitagande. Under årtiondet före världskriget inträffade mellan de nu nämnda maktgrupperna ideliga konflikter, samtidigt som genom fördrag och uppgörande av tvistefrågor de bägge grupperna inbördes allt fastare organiserade sig. Såväl till lands som till sjöss bedrevos ivriga rustningar. Karakteristiskt för situationen var dessutom, att de direkta tvistefrågor som förefunhos mellan maktgrupperna, voro av jämförelsevis underordnad betydelse och att avgörandet beträffande dessa träffades genom mer el. mindre hemliga underhandlingar mellan regeringarna. V. hade alltså sin förutsättning i ett spänt läge mellan tvenne maktgrupper. E11 lokal konflikt mellan Österrike och Serbien gav den närmaste anledningen till V: s utbrott. Serbien hade bedrivit en ivrig nationalistisk propaganda i de av slaver befolkade österrikiska gränsområdena intill Serbien. Den 28 juni .1914 mördades i Sarajevo den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand och hans gemål. Österrike fann till en början anledning att misstänka, att den serbiska regeringen var engagerad i mordet och ansåg tillfället lämpligt, att krossa Serbien. Ett skarpt ultimatum avsändes till Serbien den 23 juli med begäran om svar inom 4S timmar. Serbien gjorde i sitt svar den 25 juli långt gående eftergifter utan att dock godtaga alla Österrikes krav. Österrike avbröt då förhandlingarna med Serbien och förklarade den 2S juli krig. Under dessa och följande dagar gjorde framför allt England och Tyskland allt mer ivriga försök att begränsa konflikten och att förmå Österrike till ett måttfullare uppträdande. Ryssland tog starkt parti för Serbien. Österrikes utrikesminister, Berclitold, tyckes emellertid ej ha förstått, huru hotande situationen var. Man har även klandrat den engelske utrikesministern, Grey, för att han ej tillräckligt tidigt klart sade ifrån, att England, i händelse av krig, ej skulle förbliva neutralt. Det är emellertid svårt att ur de diplomatiskt dunkla uttrycken i notväxlingarna mellan staterna avgöra, vad som verkligen menats, och det är också svårt att avgöra, vad mottagaren av en diplomatiskt tvetydig not trott sig kunna utläsa ur denna. Underhandlingarna tycktes den 31 juli ge gott hopp om en lycklig lösning av kon- flikten. Då kom underrättelse om att Ryssland mobiliserat. Detta uppfattades av centralmakterna som liktydigt med krigsförklaring. Tyskland begärde i ett ultimatum med 12 timmars frist inställandet av Rysslands mobiliseringsåtgärder och sände samtidigt en förfrågan till Frankrike, huruvida detta land ämnade förbli neutralt i händelse av ett ryskt-tyskt krig. Då ryska regeringen svarade nekande på Tysklands krav, utfärdade Tyskland den 1 augusti krigsförklaring mot Ryssland. Frankrike besvarade den tyska förfrågan med att franska regeringen ämnade handla så, som Frankrikes intressen bjödo, samt påbörjade omedelbart allmän mobilisering. Tysklands krigsförklaring mot Frankrike avlämnades den 3 augusti. Tyskland gjorde försök att förmå England att förbliva neutralt, bland annat genom att lova respektera Belgiens neutralitet och att ej låta tyska flottan angripa Frankrikes nordkust samt även lova att ej göra några erövringar av landområden från Frankrike. Grey förklarade emellertid att England förbehöll sig full handlingsfrihet. Tyskland begärde samtidigt hos belgiska regeringen att fritt få genomtåga landet. Belgien svarade, att det ämnade försvara sig mot alla . kränkningar av sin, även av Tyskland i en traktat av år 1839, garanterade neutralitet. Den 4 augusti inryckte tyska trupper i Belgien. Redan den 3 augusti hade emellertid konung Albert av Belgien vädjat till England, och han fick den 4 augusti löfte om stöd i händelse av krig med Tyskland. Englands deltagande i V. föranleddes därför officiellt närmast av Tysklands kränkning av Belgiens neutralitet. Italien förklarade sig neutralt och likaså Rumänien, under framhållande av att kriget ej kommit till stånd under sådana omständigheter att de ansågo sig för-dragsenligt förpliktade att deltaga. Däremot ingick Turkiet en hemlig överenskommelse om förbund med centralmakterna. Japan begärde redan den 17 augusti, att Tyskland skulle avträda Kiautschou. Då Japans ultimatum ej besvarades, förklarade Japan den 23 augusti krig. Sedermera anslöt sig Bulgarien till centralmakterna (under krigets första del kallades de även de allierade), under det att till ententemakterna el. de allierade under krigets lopp anslöto sig en hel mängd stater, så att de allierade och associerade makterna, som de kallade sig i fredsfördraget, kommo att bestå av 5 stormakter nämligen Frankrike, Storbritannien, Japan, Italien och Förenta Staterna jämte ytterligare 22 stater, Belgien, Bolivia, Brasilien, Cuba, Equador, Grek-