Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Endast som medborgare hade den enskilde något värde, för
staten var han skyldig att offra sin tid och sina krafter; genom
staten skulle han derför uppfostras för staten. Det var i
synnerhet i Sparta, som denna grundsats blef med stenhård
följd-rigtighet genomförd.
Det antika statsbegreppet går igen i det moderna, sådant
vi här ofvan hafva angifvit det. Men det kan ej vara det rätta.
Menniskans högsta mål är ej att blifva medborgare i en jordisk
stat. Till ett högre är hon bestämd. Hennes mål är att blifva
upptagen bland Guds husfolk, att blifva medborgare i det
himmelska riket. »Hon är på jorden för att lära känna Gud, älska
honom, tjena honom och derigenom komma i himmelen.» Ar
detta menniskans mål, måste uppfostran anordnas med hänsyn
dertill. Hon måste gå ut på att, såvidt på henne ankommer,
väcka kärlek till Gud och nästan; hon måste lära barnen hvad
som är det enda nödvändiga, hon måste hos dem inplanta den
lefnadsregeln: »Söken först efter Guds rike och hans
rättfärdighet, så faller eder allt detta till!» Och först då, när hon vunnit
inträde i detta rike, blir hon ock en rätt god statsborgare och
familjemedlem. De religiösa intreösena äro menniskans högsta.
Staten kan ej tillfredsställa dem. Han saknar erforderliga medel
dertill. Ordet och sakramenten, hvarigenom gemenskapen med
Gud förmedlas, äro ej gifna ät honom, utan åt kyrkan. En
uppfostran, som besörjes uteslutande af staten, måste derför
blifva ensidig, och staten skulle derigenom motarbeta sig sjelf,
då hans uppgift ju också är att främja menniskornas sanna bästa.
Häraf följer med nödvändighet, att staten ensam icke bör hafva
uppfostran i sin hand.
Den tredje magten. som vill tillegna sig uteslutande rätt öfver
uppfostran, är kyrkan. Det är den romersk-katolska kyrkan, som
drifver detta anspråk till sin spets. Hon säger sig vara den
enda absoluta magten på jorden, hvadan staten är underordnad
henne och emottager sin rätt af henne. Kyrkan har — säga
de, som förfäkta denna åsigt — en naturlig rätt till uppfostran, enär
hon har rätt att sörja för sitt sjelfbestånd och detta beror derpå,
att de, som skola blifva hennes myndiga medlemmar, uppfostras
i hennes anda och efter hennes grundsatser. Men kyrkan har
ock en gudomlig rätt till uppfostran. Hon har erhållit befall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
