Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga ledningen af brödraförbundets skola i Prerau. Till
skollärarens kall stod visserligen icke hans håg: han ville blifva
präst, men han var ännu 2 år för ung för att erhålla prästerlig
ordination, och därför mottog han med tacksamhet läraresysslan.
Ej fullt 14 år senare stod Amos Comenius åter på
fäderneslandets gräns, nu färdig att draga ut i världen. Det var en
kall februaridag år 1628, och en isig vind sopade fram öfver
Riesengebirges höjder, där han nu stod. Hvad hade händt?
Hade han tröttnat vid sitt fosterlands små förhållanden? Sökte
lian ära och guld? Intet af allt detta.
Har du sett, huru en våldsam orkan tager sig ut? En sådan
hade öfvergått Comenii fädernesland. Såsom orkanen vräker
ned, krossar och sopar bort allt i sin väg, så hade
religionskrigets fasor upprifvit och förskingrat alla evangeliska
församlingar i Böhmen och Mähren. Det sista kejserliga ediktet hade
förelagt de evangeliskt sinnade att välja mellan återgång till
katolicismen eller landsflykt samt i senare fallet indragning till
staten af allt, hvad de ägde. De evangeliskt sinnade hade redan
gjort sitt val, och de, som hade bestått profvet, och det var
de flesta, flydde nu i tusental öfver landets gränser i norr, öster
och väster, lämnande allt för att rädda sin tro och sina lif. En
betydande del af landets bästa befolkning, ej mindre än 30,000
familjer, bland dem 500 adliga, gick i landsflykt.
Det var i kretsen af en skara sådana flyktingar, tillhörande
brödraförbundet, som Comenius nu dröjde på Böhmens norra
gräns. I uppbrottets stund togo dessa ädla män och kvinnor
ett gripande farväl af fäderneslandet: de böjde knä och
uppsände varma böner, att Gud icke måtte med sitt evangcdium
belt vika bort från Böhmen, ropade till himmeln och bådo,
att de snart måtte få återvända till fädernesland och hem, böjde
sig ned och kysste den kära fädernejorden samt vätte henne
ännu en gång med sina tårar.
Comenius, som eljest uppfordrar till alla kristliga dygder,
bar af lätt insedda skäl i sina skrifter ej talat om
fosterlandskänslan, men han har, såsom vi här finna, visat, att denna
känsla var brinnande varm i hans bröst.
Med obeskriflig smärta måste Comenius då hafva sett
tillbaka på de senast gångna åren. Så snart han hade nått därför
stadgad ålder, prästvigdes han, och omedelbart därefter lämnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
