Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Någon gång, då vi i enskilda samtal framkastat denna
tanke, har man velat gendrifva oss med skäl, hämtade ur
dagskvallrets grumliga källa. Men utom det, att sådana skäl oftast
visa sig vara helt och hållet gripna ur luften och nästan alltid
i hög grad förstorade och öfverdrifna, bör man väl ihågkomma,
att här icke är fråga om någon apoteosering och därefter
lämpad dyrkan utan blott om ett enkelt firande af konungens
födelsedag på det sätt, som det i skolan kan ske.
Det finns personer, som väl vilja vara med om att verka
för fosterlandskänslans höjande, men hvilka icke desto mindre
visa sig ganska svala i fråga om landets konung: för
fosterlandet säga de sig vilja göra allt, för konungen intet. I våra
ögon är deras fosterlandskänsla mycket ensidig: någonting högst
väsentligt fattas, ty fosterlandskänslan bör väl i första hand
omfatta folket, men gäller den folket, så bör den väl främst bland
alla omfatta konungen såsom dess enhet och styresman. En
känsla för landet, som icke i främsta rummet brinner varm för
konung och folk, är till stor del ingenting annat än estetiskt
svärmeri.
Låt oss för ett ögonblick vända oss till det land, där elden
på fosterlandets altare f. n. brinner högst, till Tyskland. Dör skola
vi finna, huru nära förbundna de äro med hvarandra dessa två,
känslan för fosterlandet och kärleken till kejsaren: de äro
oupplösligt och oskiljaktigt förenade. Därför firar man ock sedan
lång tid tillbaka i tyska skolor årligen kejsarens födelsedag.
Barnen behöfva en person, omkring hvilken de få samla
sitt intresse, och hvilken de kunna omfatta med sin kärlek.
Detta erkännes ju såsom ett axiom, och denna sanning får
fullständigt trycka sin prägel på undervisningen i historia. Vi
fira ju också i skolan framlidna personers minne; vi göra så
mycket för de döda, kunna vi då icke göra det minsta för
de lefvande? Det vore underligt! Huru viktigt det är att väcka
och stärka folkets förtroende och kärlek till konungens person,
skulle allra tydligast visa sig, om landets långa fredslugn toge
slut. Ett folk, som icke tror på sin Gud, sin konung och sig
själft, går i sådana tider under.
Jag har hört den invändningen: »Hvad skulle man
egentligen göra på en sådan högtidsdag?» Men behöfver väl någon
förlägenhet i fråga därom råda? Jag påminner åter igen därom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
