Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huns filosofi skulle anses för en reformerad kantianism, så
anslöt han sig ock vid detta spörsmål till den store
königsbergs-filosofen, men byggde vidare på den grund, som enligt hans
uppfattning af denne blifvit lagd.
Kant hade visserligen i deduktionen af de rena
förstånds-begreppen nogsamt erkänt, att hvarje sammanfattning af våra
sensationer till ett helt och därmed hvarje sammanhang inom
vår erfarenhet skulle vara omöjlig, om ej en identisk enhet, ett
subjekt funnes, som så att säga låge bakom de växlande
själs-funktionerna (»apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet»).
Därmed hade han sålunda genom ett teoretiskt postulat för all
erfarenhets och hvarje vetenskaps möjlighet åtminstone såsom
en formell princip antagit själens substansialitet. Men liksom
han i allmänhet antog, att vi intet kunna veta om tingen,
sådana de i och för sig äro (»das Ding an sich», noumenet) utan
blott om, huru de te sig för oss (»das Ding fur uns», fenomenet),
så antog han ock, att själens väsen vore oss helt och hållet
obekant: vi veta, att denna ursprungliga enhet finnes, men platt
icke hvad den är.
I detta uppfattningssätt följa nu herbartianerna Kants
föredöme och intaga sålunda i psykologiens principfråga samma
relativt agnos tiska ståndpunkt som han. De erkänna sålunda
själens tillvaro och detta såsom odelbar enhet och därför
immateriell. Men liksom Kant anse de det omöjligt att veta
något närmare om denna enhets väsen, i det de förneka hvarje
möjlighet för själen att förnimma sig själf, själfmedvetandets
faktum, förmenande, att däri skulle ligga en oupplös lig
mot-sägelse: skulle »jaget» uppfatta sig själf, så skulle det på samma
gång blifva subjekt och objekt för samma förnimmelse (blifva
på en gång den förnimmande och det förnumna). Och äfven
från andra synpunkter påstå de, att jagets eller själfmed
vetandets begrepp skulle innebära orimligheter. Så skulle man vid
själfmedvetandet nödgas fråga: medvetet om hvad? — och därpå
endast kunna svara: om medvetandet! Men hvad är detta
sistnämnda medvetet om? Om medvetandet. Detta består
återigen af uppfattning af ett medvetande, och så i oändlighet
(»regressus in infinitum»).
Med denna agnostiska åsikt om själens väsen förena de
därjämte ett underkännande af själens individualitet, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
