Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herbart stannar ej såsom Kant vid att säga själens väsen
vara ovetbart, utan öfvergår i väsentliga punkter i sin själsteori
från agnosticism till negativism. Af själens enkelhet anser han
sig nämligen kunna utdraga såsom konsekvenser, att den »icke
har några som helst anlag eller förmögenheter, hvarken att
mottaga, ej heller att producera något. »Följaktligen» — fortsätter
han — »är den heller icke en tabula rasa (tom tafla), hvarpå
intryck utifrån skulle kunna upptagas; heller icke en substans
i Leibniz’ bemärkelse med ursprunglig själfverksainhet. Den
har ursprungligen hvarken förnimmelser eller känslor eller
begär; den vet ingenting om sig själf och intet om andra
ting.»
Att ur ett så på all realitet blottadt själsbegrepp inga
psykologiska förklaringar kunna åstadkommas, är ju själf klar t;
genom det okända kan intet begripas, genom det, som icke är,
kan intet blifva. I själfva verket söker därför Herbart och hans
efterföljare — så orimligt det än må förefalla — andra
förklaringsgrunder till själslifvets företeelser än själen själf. Med
sin förkärlek för en atomistisk och mekanisk världsuppfattning
i det hela, upplöser han äfven själslifvet i en sorts okroppsliga
atomer, förnimmelserna (»die Yorstellungen»), hvilkas mångfald
skall vid de psykologiska förklaringarna tjänstgöra i
själsenhe-tens ställe. Sedan han radikalt frånkänt själen all kraft och
aktivitet, hypostaserar han själsyttringarna till en sorts
själf-ständiga väsenden med förmåga att inbördes handla och lida,
verka och återverka.
Men huru vill han då förklara dessa förnimmelsers
uppkomst, då han helt och hållet ser bort från den, som förnimmer
(den förnimmande själen, jaget eller personen)?
Trots det att hans filosofiska utgångspunkt är det rent
enhetliga abstrakta varat, antager han en ursprunglig mångfald
sådana kvalitativt och kvantitativt enkla, i och för sig
immateriella och eviga väsenden, som människosjälen, sådan denna
enligt det föregående af honom uppfattas. Dessa s. k. »realia»
skola nu, ehuru han frånkänner dem hvaije ursprunglig
själf-kraft, icke för ty kunna göra hvar och en sin kvalitet gällande
mot den andres kvalitet {fastän han i annat sammanhang, som
eagdt, antagit, att de såsom kvalitativt enkla ock vore inbördes
lika) och därigenom störa eller rubba dennes kvalitet. Ur de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
