Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nakna, och alla gjorde de egendomligaste åtbörder. Somliga
gjorde, när de möttes, de sällsammaste hokuspokus: de gjorde
tecken med händer och mun, böjde sig ned, smögo sig intill
hvarandra och nego för hvarandTa, korteligen öfvade alla slags
narraktiga upptåg.
Min ledsagare yttrade: »Där har du de ädla
människobarnen, dessa med förstånd och odödlighet begåfvade varelser. Af
olikheten i deras oändligt många sätt att vara och handla kan
du förstå, att de bära inom sig den odödlige Gudens bild och
äro besläktade med honom. Där ser du såsom i en spegel ditt
eget släktes höga värdighet.»
Jag började då att noggrannare gifva akt på dessa varelser
och märkte allra först, att hvar och en, som gick i sällskap
med andra, bar en mask för sitt ansikte men att han, så snart
han blef ensam eller befann sig bland sina likar, afkastade
masken för att å nyo, då han ville gå ut i människovimlet, taga
den på sig igen.
Jag sporde, hvad detta månde betyda, och fick till svar:
»Käre son, det hör till mänsklig försiktighet att icke för hvar
och en visa, hvad man är. Ensam med sig själf kan
människan oforställdt vara, hvad hon är, men inför andra måste man
visa sig mänsklig och gifva sig ett fagert sken.» Därigenom
leddes jag till att noga utforska, hvad människorna utan denna
klokt anbragta mask egentligen äro. Och jag gaf akt därpå
och såg, att alla voro på ett eller annat sätt vanställda, icke
blott i ansiktet utan äfven eljest. Där funnos sådana, som hade
utslag i ansiktet (voro fräkniga, finniga), hade skabb eller
spe-tälska, och dessutom hade många svintryne, andra hundtänder,
en hade oxhorn, en annan åsneöron, en hade basiliskögon, en
räfsvans, en hade vargklor, några hade lång uppsträckt
påf&gels-hals o. s. v. Men de flesta liknade apor.
Jag blef förskräckt och sade: »Det är ju missfoster och
markattor, som jag här ser.»
»Hvad säger du, din vanvetting! Missfoster kallar du dem?»
utbrast Uttolkare och gjorde i detsamma en hotande åtbörd
med handen. »Se du blott riktigt genom glasögonen, och du
skall finna, att det är människor.» Då några, som just i detta
ögonblick gingo förbi, hörde, att jag kallade dem missfoster,
stannade de, uttalade hotelser och ville t. o. m. öfverfalla mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
