Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diga träd gå icke här förlorade. De falla i hafvet och drifvas
till någon strand, där kanske icke ett på millionen kommer i
sådana förhållanden, att det blifver, hvad det hade kunnat blifva.
Men tank, om det går lika illa med många möjligheter till ädla
män och kvinnor, prydnader för samhället, stöd för kyrkan,
saliga medborgare i himmelen! Ack, huru många gå icke
förlorade i det stora världshafvet, blott därför, att man ej besinnade,
hvad barnen äro värda.»
Hvad är då ett barn värdt?
Då man vill veta en saks värde, går man gärna till de
mestbjudande. Men hvem är härvidlag den mest-bjudande? En
moder? Ja, vi antaga det så länge. Låt oss då först vända oss
till en moder och fråga, hvad hennes barn är värdt.
Hvem minns icke änkan i Sarpat på Elias tid, huru hon åt
den hungrande profeten i tron beredde en måltid af det sista
mjölet i skäppan och den sista oljan i krukan! Det är
emellertid icke om denna tilldragelse, jag nu skall tala. Jag vill i
stället erinra om ett mindre ofta berördt blad i denna änkas historia.
Hon hade en enda son. Denne blef sjuk. Du skulle hafva
hört hennes klagan: Hvad skall jag med olja och mjöl till?
Nu kan han icke äta längre, nu kan han icke resa sig mer, nu
andas han icke mer. Därmed var allt hopp ute. Då vände hon
sig mot profeten med bittra förebråelser, liksom ville hon säga:
»Jag hade tusen gånger hellre velat lefva i brist och nöd än
förlora min son.» Ja, hon ropade säkert: »Gif mig igen min
son!» Utan inre förebråelse men ej utan deltagande kunde
profeten höra hennes klagan.
Men hvad skall vår hufvudstad svara dessa gråtande mödrar,
som vandra på sina söners förtidiga grafvar och ropa: »Gif mig
igen min son!» Finns här ingen anledning till själfförebråelse?
Eller hvad skola lustarnas slafvar svara dessa arma mödrar, som
med förgråtna ögon och sönderslitna hjärtan ropa: »Gifven mig
igen min dotter lika ofördärfvad, som jag sände henne ut i världen!»
Om du blott kunde för en liten stund erfara, huru det
känns, när sådana smärtor genomrista ett modershjärta, så skulle
du fatta, hvad för värde ett barn har, om också icke på det sätt,
som en mor fattar det.
Detta är ej blott mödrars sätt att känna och tala. Huru
skulle väl den allmänna meningen döma föräldrar, som vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
