Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid därpå, att det är lika i ental och flertal, d. v. 8. oböjligt.
(Ex. Har du återsändt budet? (Hafven 1 ätersändt buden?) Man
kunde därför också säga: Supinum är en oböjlig verbform på
f-ljud (-at, -t, -tt eller -it).
Med afseende pä t-ljudets beteckning i slutet af supinum må
först erinras därom, att de flesta ändas på -at (omkring 2,300 = 5/«)
vid pass 275 på -t, ett 40-tal på -tt samt 125 på -it. Häraf följer, att
t-ljudet i de allra flesta fall tecknas med t, ty beteckningen -dt
kan endast ifrågakomma, då d- och t-ljuden följa omedelbart på
hvarandra, i hvilket fall dessa nära besläktade ljud
sammansmälta till ett enda, t-ljudet, och detta kan naturligtvis endast
ske under förutsättning, att stammen ändas på - och
böjnings-ändelsen är -t. Andafc stammen på - och ändclsen är -at eller
-it, uttalas ju -d-ljudet (t. ex. band-a, band-at, bind-a, bund-it).
Nu är att märka, att af de verb, som hafva -d i stammen
(omkring 180), å ena sidan 6/® ändas i supinum på -at1 och V» på
-it2, hvaremot å andra sidan endast a/9 på -t8. (Verb med
vokal i stammens slut ändas i supinum på -tt och komma således
aldrig i fråga.) Det är sålunda ett jämförelsevis obetydligt
antal supinum, som tecknas med *dt (ungefär 40).
Af det sagda framgår, att följande regel är, minst sagdt,
vilseledande: »T-ljudet tecknas med dt i supinum af verb, som
hafva d i stammen». Man kunde tillägga, för att den i alla
fall skulle kunna tillämpas: »och böjningsändelsen är t».
Emellertid må beaktas å ena sidan, såsom förut är nämndt, att
beteckningen -dt i supinum är möjlig endast bland verb med
än-delsen -t i denna verbform och att å andra sidan verb med d
i stammen ändas i supinum antingen på -at, -t eller -it.
Därjämte må märkas, att det är för lärjungarne lättare att säga
att-formen än stammen af verb. På grund af allt detta får denna
regel lämpligast följande lydelse:
1 De vanligaste äro: af bilda, affärda, afgnda, afskeda, afnnda, anmoda,
bada, blanda, bemöda, benåda, blända, båda, bädda, framhärda, förmoda,
hejda, karda, knåda, krydda, ladda, landa, linda, missknnda, mörda,
omhulda, rädda, skada, skydda, skynda, skåda, skörda, stunda, städa, synda,
smäda, stranda, nrsknlda, vada, vårda, ända.
2 T. ex.: Bjnda, glida, lida, binda, skrida, svida, rida, linda.
8 Afhända, bända, hända, kläda, lända, skräda, späda, sända, träda,
tända, vända; förhyda, lyda, pryda, tyda; blöda, föda, göda, löda, glöda, öda;
breda, leda, reda, sveda; smida, strida; råda, tråda; glädja, ^städja, rödja,
stödja; bedja, idas, ledas (kvida, snida, sprida, strida), varda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
