Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagar och maximer, då inträffar helt visst, hvad ordspråket säger,
att »långa år få gälda, hvad stunden brutit».
Denna öfvergångsperiod är efter all erfarenhet en mycket
farlig tid. Mången ter sig då som en slyngel. Man talar därför om
slyngelåren. En lika naturlig som mäktig hjälp vid denna
öfver-gång erbjuder idealet, hvilket träder vid auktoritetens sida och
delvis i dess ställe. Viktigt är emellertid, ej blott att ett fullt värdigt
ideal väljes, utan äfven att idealet passar, hvartill jämte mycket
annat äfven hör någon likhet i temperament. Eljest kan, såsom
jag sett, idealet på mer än ett sätt skada, ja, nära nog föröda
den, som tagit miste. Detta beror på den innerliga förtrolighet,
som uppstår mellan idealet och den, som sträfvar att uppnå
detsamma. Huru innerlig denna gemenskap kan blifva, finna
vi synnerligen tydligt i hvad E. V. Svedelius berättar om sitt
förhållande till Gustaf Leijonhufvud.
Jag torde för undvikande af missförstånd böra säga, att jag
betviflar, det någon människa någonsin kommer så långt i klar
uppfattning af lifvet och i viljans konsekvens, att hon i allt
handlar efter grundsatser; jag föreställer mig nämligen, att enhvar
i vissa stycken kommer att alltfort bero af sin auktoritet och sitt
ideal, liksom jag också tror, att synden slagit så djupa rötter, att
äfven den frommaste måste klaga öfver otrohet mot sina grundsatser.
Men sträfva måste man mot det målet att i smått och stort
rätta sitt lif efter de maximer och lagar, hvilka man själf erkänt
såsom bindande. Smärtsam blifver visst den själftukt, som därvid
kommer till stånd, men det kan icke hjälpas, ty den är rent af
oumbärlig. Här gäller nämligen utan undantag den gamla
lagens ord: » Lagalöslefvei’ och , ärelös dör». Jag sade,
att själftukten är bitter; jag bör ock tillägga, att den stundom
skänker den renaste lifsglädje. Skriften säger ju: »Ett godt
samvete år ett dagligt gästabud.»
III.
Hvilken roll spelar nu ynglingens temperament vid den
själfuppfostran, hvarom jag här talat? Det är denna fråga, jag
nu till sist bör besvara.
Enligt hvad vi redan sett, är vår själf uppfostrans mål att
bringa vårt lif under förnuftiga, sedliga, kristliga grundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
