Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rum med afseende på barnens anlag och naturliga böjelser.
Det ena barnet har lätt, det andra svårt för att fatta, hvad
som i skolan meddelas; det ena lär sig utan synnerlig möda,
det andra måste anstränga sig mycket för att kunna inhämta,
hvad läraren föresätter det. Det ena barnet behåller i minnet
länge, det har ett godt minne, det andra glömmer snart, hvad
det lärt sig. Det ena barnet har fallenhet för naturkunnighet,
det andra för geografi, det tredje för räkning o. s. v. Ett
barn är känsligt, ett annat är hårdt som sten, såsom man
plägar säga. Ett barn är ombytligt och flyktigt, ett annat
är ihärdigt och följdriktigt i sitt handlande. Ett barn är
lättjefullt, ett annat älskar arbete o. s. v. Det ena barnet
är det andra icke likt, och denna Dlikhet utplånas icke
-komligt genom uppfostran, ty hos de fullväxta människorna
återfinna vi samma olikheter. Hos olika personer framträda
olika själsfunktioner i olika mått, detta beroende därpå, att
hos den ene är den sidan af själslifvet mera utvecklad, hos
den andre en annan. Ingen person är därför fullt lik någon
annan. Hvar och en har sin mer eller mindre utpräglade
individualitet. Det är sådana i människans natur liggande
egendomligheter, framträdande i hennes anlag eller begåfning,
i temperament och karaktär, genom hvilka den ena människan
skiljer sig från den andra, som man kallar hennes
individualitet.
Bör nu läraren vid uppfostran, d. v. s. vid undervisning
och tukt, fästa något afseende vid barnens individualitet?
Vi vilja då till en början söka erinra oss något af hvad
våra föregångare på uppfostrans fält hafva att säga härom.
Den romerske filosofen Cicero säger *. »De, som skola
undervisa och uppfostra andra, måste gifva akt på hvart den egna
naturen synes vilja draga hvar och en af dem.» Quintilianus
besvarar den framställda frågan sålunda: »Så snart barnet är
öfverlämnadt åt läraren, bör denne framför allt söka utforska
dess anlag och karaktär. När han lärt känna dessa, har han att
göra sig reda för hur det bör behandlas.» De gamla hedniska
tänkarne, som något sysselsatte sig med pedagogiska
spörsmål, insågo sålunda, att uppfostraren borde rätta sitt
behandlingssätt af barnen efter deras olika sinnesart. Det är ju
tydligt, att kristendomen ännu mer måste erkänna det såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
