Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan dock ge stöd åt den föreställningen, att det högre
vilje-lifvet skulle i det lägre äga sitt ursprung och blott vara en
utveckling däraf på samma sätt, som t. ex. hos den vuxne
utvecklat sig de möjligheter, som redan hos barnet funnos
till, eller ur fröet uppspirar en växt, som sedan blommar och
sätter frukt. Vi föredraga att i st. f. »det lägre viljelifvets
säga »begärförmågan» och hänföra till dennas yttringar äfven
drifterna samt i st. f. »det högre viljelifvet» helt enkelt säga:
»viljan». Vi hålla nämligen före, att lika litet, som
tankeförmågan är en högre grad af åskådningsförmågan inom
för-nimmelselifvet, lika litet bör viljan betraktas som en
utvecklad begärförmåga inom den sida af det mänskliga själslifvet,
som af gammalt bär namnet viljelifvet. På hvad grund vi
påstå detta, kommer att åtminstone delvis framgå af det
följande. Närmast skola vi’ nu rikta våra tankar på
förmågan och dennas uppfostran.
Den hungrige söker efter något att äta, det lilla barnet
sprattlar, då det lösts ur lindan, hunden försvarar sig eller
springer undan, då man hotar honom med käppen. Alla
dessa rörelser framkallas af dem motsvarande behof hos den
lefvande varelsen, behofvet af föda, behofvet af rörelse,
be-hofvet att skydda sig mot en fara. Men, om behofvet icke
kännes, uppstår ingen rörelse för dess tillfredsställande.
Matlusten kan saknas, äfven om kroppen är i behof af näring.
Behofvet måste således vara i någon mån medvetet. Af
sådana behof väckas drifterna, hvilka utgöra de lägsta
yttringarna hos begärförmågan. De kännetecknas af ett oroligt
sökande hos de rörelser, i hvilka de taga sig uttryck. Djuret
biter än i det ena föremålet än i det andra, tills det finner
något, som kan stilla hungern. Masken, som oroas, sträcker
sig trefvande hit och dit, tills den funnit ett hål att
försvinna i. När erfarenheten en gång lärt den lefvande
varelsen, hvarmed behofvet kan stillas, så öfvergår driften i
den närmast högre utvecklingsgraden. Vi se häraf, att på
driftens ståndpunkt är varelsen visserligen medveten om sitt
behof men icke om de tjänliga medlen för dettas
tillfredsställande. Då drifterna äga sin grund i naturens behof, äro
de icke i och för sig syndiga, men deras tillfredsställande
kan under vissa förhållanden tillräknas människan som skuld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
