Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I somliga sjukdomar t. ex. måste den sjuke svälta, och då är
det hans plikt att bekämpa näringsdriften. För öfrigt gäller
den lagen här som annorstädes, att det lägre lifvet skall
tjäna det högres syften. »Man lefver icke för att äta utan
äter för att lefva.»
Ur drifterna utveckla sig begären. Ett exempel skall
göra detta tydligt. Om erfarenheten lärt den hungrige, att
ett visst slags föda smakar bättre eller är för hans
kroppsliga välbefinnande tjänligare än andra slag, så åstundar han
just den födan. Ur näringsdriften, som icke gör skillnad
mellan olika slags födoämnen, har begäret efter ett visst slag
utvecklat sig. Så ock med andra drifter och ur dem
uppkommande begär. Om rörelsedriftens utveckling till begär
efter olika slag af rörelse vittnar våra dagars sportväsen,
och, hvarthän det kan leda, då begären få öfverhand, visar
den urartning häri, som fått det betecknande namnet
»sport-fåneri». Men äfven en dylik förirring på begärförmågans
område äger sin psykologiska förklaringsgrund. Ett verkligt
behof ligger nämligen icke alltid till grund för begäret. Då
ett barn ser någon dricka, vill det vanligen göra detsamma,
äfven om det icke är törstigt. Här har en varseblifning utan
samtidigt behof framkallat ett begär. En annan gång ser
det en äldre person röka och vill då göra detsamma, ehuru
en normal organism icke har behof af tobak. Dessa och
många andra liknande fall hos både äldre och yngre leda
visserligen tillbaka till en gemensam drift, härmningsdriften,
men visa på samma gång, att föremålet för begäret icke all*
tid är för organismens välbefinnande nödvändigt eller ens
tjänligt. Äfven erinringar kunna väcka begär. Minnet af en
plats, där vi tillbringat en lycklig tid, väcker kanske hos
oss en önskan att återse densamma, äfven om vi veta, att
den forna lyckan icke åter kommer att upplefvas. Till och
med fantasier hafva samma verkan. Då vi läsa en liflig
skildring från ett främmande land, tänka vi kanske: »Ack,
den som finge resa dit!» Genom fantasier skaffa vi oss ej
sällan konstlade behof. Vi inbilla oss, att det eller det är
nödvändigt för vårt välbefinnande eller vår lycka. Nå vi
målet, så vänja vi oss sedan därvid. På invanda konstlade behof
och därur alstrade begär ger lifvet i våra dagar många sorg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
