Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När .sådant kräfves, är godt att vara öfvad i konsten, och
den öfningen bör tidigt taga sin början. Men försakelsen
måste hafva ett förnuftigt syfte. Af en vuxen person kan
man ju vänta, att han stundom öfvar sig i försakelse såsom
ett slags viljegymnastik; for barn vore detta onaturligt,
emedan de icke skulle inse värdet däraf. Men att räcka sin
smörgås åt en hungrande, att gifva äpplet, man fått, åt en
krympling, att med sin lilla sparpenning skynda till den
fattige grannen, hvars barn ligger sjukt — värdet af sådana
former af försakelse inser hvarje barn lätt.
Frivillig försakelse och själfbehärskning äro i hufvudsak
olika namn på samma psykologiska företeelse. Vi kunna
därför* säga, att barnen böra öfvas i själf behärskning. Hos
de gamle stod den förmågan i hög kurs. »Den, som styr sitt
sinne, är bättre än den, som tager in en stad.» Ordspr. 16: 32.
och att styra sitt sinne innefattar icke blott att tygla sina
känslor, hvarom talats i en föregående uppsats, utan ock att
behärska sina drifter och begär. Själf klart gäller detta alla
orena begär, men äfven de sedligt rena måste hållas inom
gränser, hvilka omständigheterna stundom nödga oss att
göra ganska snäfva. Så länge en människa står på
begärförmågans ståndpunkt, är hon, såsom vi i början af denna
uppsats påpekat, af sig själf oförmögen därtill. Den enda
förändring, som på denna psykologiska utvecklingsgrad kan
ur människans eget inre komma till stånd, består däri, att
ett visst begär vinner i styrka och så tränger undan ett
annat, som dittills haft herravälde. Så kan t. ex.
penningbegäret gifva vika för en äregirighet, som icke skyr några
omkostnader. Vinsten är, psykologiskt sedt, ingen. Hvad
en del vuxna visa sig oförmögna tiU, kan man ännu mindre
fordra af små barn, hos hvilka känslan af plikt och ansvar
icke nått den utvecklingsgrad, som forutsättes för ett i någon
mån själfständigt sedligt handlande. Här måste uppfostrans
myndighet träda i stället för den sedliga kraften. »Du får»
och »du får icke» äro de två lagbud, som gälla i
barnkammaren och äfven långt utom dess väggar. Med små barn
resonerar man icke. De skola från början lära sig att utan
tvekan respektera föräldramyndigheten. Den, som ej lärt
sig det, kommer under lifvet i mången obehöflig konflikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
