Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lustens gröfre former eller de mera förfinade, som en förädlad
smak kräfver. Det för världsliga syften nyttiga åter söka
t. ex. dagakarlen vid sin spade, affärsmannen på sitt
kontor och tjänstemannen på sitt ämbetsrum. Hvarken det
angenäma eller det nyttiga behöfver vara i och för sig ondt, ty
det förra kan vara något tillåtligt och det senare något
be-höfligt, men båda kunna leda till öfverdrifter och blifva då
af ondo. Dessutom är det beroende af omständigheterna,
huruvida det angenäma är angenämt, enär smaken är så olika,
eller det nyttiga nyttigt, emedan det, som för den ene är till
gagn, kan för en annan vara till skada. I och för sig godt
åter är det, som för alla människor under alla förhållanden
är det bästa. Att lefva redligt, att frukta Gud, att tygla
begären kan icke i någon lefnadsställning vara för någon
människa till verklig skada. Det angenäma kan också vara
mer eller mindre angenämt, det nyttiga mer eller mindre
nyttigt, men det i och för sig goda kan icke under några
förhållanden medgifva en gradering. Ingen bestrider väl arbetets
nytta, men man kan arbeta för mycket och därigenom ådraga
sig skada. Däremot kan ingen’ vara för redig eller för
gud-fruktig. Då Kellgren sjunger:
»Gudsfruktan själf, för vida sträckt,
har den bedröfliga eifekt
att vissa hufvuden förrycka»,
så ledes han af en falsk uppfattning af hvad gudsfruktan i
själfva verket är.
En syftemålsförnimmelse, som upphöjes till lag för hela
lifvet, kallas grundsats. Mera allmänt erkända grundsatser
uttalas i ordspråk och lefnadsregler. Men man kan erkänna
det riktiga i en vishetsregel utan att därför såsom en grundsats
förverkliga den i sitt lif. Den, som i sina handlingar ledes af
bestämda grundsatser, äger karaktär.
Syftemålsförnimmel-serna bestämma karaktärens, lika väl som den enskilda
viljeyttringens, beskaffenhet såsom god eller ond; den kraft, med
hvilken man fasthåller syftemålsförnimmelsen, d. v. s.
beslutets fasthet, bestämmer karaktärens styrka. Med ledning af
syftemålsförnimmelsernas indelning kan ock en indelning göras
Tidskrift för folkundervisningen, arg. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
