- Project Runeberg -  Tidskrift för folkundervisningen / Årgång 4 (1885) /
187

(1882-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Detta har vanligen med sig likgiltighet och förbättrar icke.
Har ett barn första gången ljugit, må läraren tillhålla det derför
mellan fyra ögon; kraftigt framlägga det orätta i dess beteende
och söka väcka föresatser att aldrig mer ljuga.

Har vanan att ljuga inrotat sig hos barnen, är den svår
att utrota. Träffar läraren sådana barn, kräfves det å hans sida
mycken stränghet och vaksamhet. Yttre straff, äfven om de
vore rätt hårda, uträtta i allmänhet ej mycket. Här gäller att
väcka till lif barnens sanningskänsla, att söka inverka på dem
genom att visa, hvilken förfärlig synd lögnen är, och hvilket
svårt straff, lögnaren ådrager sig; genom att framhålla, huru
Gud vill, att alla menniskor skola frälsta varda och till
sanningens kunskap komma. Med stränghet och mildhet i vis
omvexling må man söka vända dessa olyckliga barn från lögnen
till sanningen.

Blickar man tillbaka på gången af denna undersökning, så
är den, som följer: Rousseau, som hyllar pelagianska läror,
anser, att barnen af naturen äro goda, och kommer derför
följdriktigt till det påståendet: att uppfostraren är skuld till all
barnens lögn. Detta är ej sant. Barnen äro af naturen onda.
Det lärer Guds uppenbarade ord; det bekräftas af erfarenheten.
Men sant är, att uppfostrarne — direkt eller indirekt — äro
skulden till många barns lögnaktighet. Den samvetsgranne
uppfostraren bör derför anse Rousseaus påstående som en
maning att samvetsgrant pröfva, huruvida han direkt eller indirekt
bidragit till uppkomsten och utvecklingen af detta fel hos de
barn, som han haft till uppgift att uppfostra.

På frågan: Hvad har uppfostraren att göra, på det han ej
på ett eller annat sätt må bidraga till att lära barnen tala
osanning, blir sålunda svaret:

l:o) Uppfostraren beflite sig städse i barnens närvaro om
den största sanningsenlighet och gifve aldrig en direkt
anledning till lögn.

2:o) Han gifve aldrig barnet anledning till förställning eller
hyckleri genom framtvungna afböner, smekningar o. d.

3:o) Han freste aldrig barnet till lögn genom att ställa dess
sanningsenlighet på prof.

4:o) Då ett barn ljuger, förfare han ej för slappt; men
förskrämme ej heller barnet genom allt för stor stränghet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:45:04 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidsfolkun/4/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free